Sigrids blogg

Nu är jag precis hemkommen från Sundbybergs jazzklubb, där arméns trummkår uppträdde. Duktiga pojkar! Helt sjukt duktiga faktiskt. Tänk om det bara var sådant som armén sysslade med, då skulle jag aldrig klaga över att försvaret slukar så mycket skattepengar (det gör jag iof ändå aldrig, men jag tänker). Jag och Lena sålde lotter och delade ut rosor.

Maja (vars lägenhet jag bott i ganska länge) kom hit ganska tidigt imorse, runt 10.  Husvärden kom hit vid 11 för att kontrollera lägenheten. Det gick bra, vilken lättnad. Sen har vi plockat och donat ganska länge, försökt reda ut vilka saker som tillhör vem. Jag trodde aldrig att jag hade så här mycket saker. Jag förstår inte hur flytten ska gå till. Allting känns väldigt oklart. Majas situation är ungefär den samma, fast hennes saker ska bara till Fridhemsplan. Hon ska taxi-flytta.  Jag är jättenervös för att jag av någon anledning inte kommer få nyckeln imorgon. Då fallerar liksom allt.

Jag och Maja har bytt tekannor (med reservation för att någon kan ångra sig).

Maja hittade en påse med kläder nere i grovsoprummet. Fina kläder! Jag hittade en klänning som jag på sätt och vis tycker om, men som inte riktigt är min stil. Jag hade på mig den ikväll och kände mig fin.

Kära dagbok!

Det enda jag måste göra idag på förmiddagen är att komma ihåg att tvätta håret innan jag går och möter min syster. Det ska jag väl klara.

Nu när jag har haft några dagar ledigt borde jag kanske ha ägnat mig åt min ofärdiga c-uppsats. Men det går inte! Det känns verkligen helt omöjligt att ta upp den just nu. Jag funderar på om jag kanske blev lite, vad kallar dom det, utbränd förut? Utan att jag märkte det. Jag jobbade massor men var ändå ganska effektiv i skolan. Det funkade jättebra tills jag bara tröttnade och lade ner den akademiska verksamheten totalt. Nu känns det som om jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Men jag är inte orolig alls, den enda som är orolig är mamma.

Hursomhelst, poängen är att jag fortfarande tänker på gatukonsten. Ni har väl hört om hela Konstfacks-debatten? Territorial pissing. Jag vet inte vad jag tycker, förutom att jag tycker att rektorn på Konstfack är lite feg som inte backar upp NUG. Han är graffitikonstnär, det var genom graffittin han kom in på skolan. Då tyckte väl ledningen att dom var coola och nytänkande, stolta över att de insåg graffittins värde. När det sedan leder till en ordentlig debatt vågar dom inte ha någonting med saken att göra.

Tänk att folk fortfarande blir så arga. Jag blir också lite irriterad när jag ser ful gatukonst, men det handlar ju om att ta det goda med det dåliga. Alternativet är ju ingen gatukonst alls och då blir reklamen allsmäktig. Det kan inte vara riktigt hälsosamt.

Kära dagbok!

Jag har säkert berättat någon gång här i bloggen att vi är ett litet gäng, vi kallas Ungdomsgruppen, som brukar träffas och dricka öl på måndagarna. Just nu är det knapert för oss alla, så vi har suttit hemma hos mig och druckit folköl. Vi gör det ordentligt nästa vecka istället. Ganska många kom. Det blev nästan som en liten... fest. Tänk: nästa måndag bor jag inte här längre.

Hörrni, jag har sportlov. Vad är det meningen att man ska göra då?

Jag tänkte att jag skulle träna. Men så  vaknade jag upp med fruktansvärd träningsvärk från gårdagen. Så jag gick och köpte kaffe och frukost istället. Läste lite ur Drömfakultetet. Nu håller jag på och tvättar. Plockar lite i lägenheten. Förbereder flytten. Just det, jag måste mäta sängen. Med vad?

Tillbaka till Drömfakultetet, av Sara Stridsberg. Läste den för första gången för längesedan, men känner redan att den inte kommer kännas ointressant att läsa om. Jag gillar att hon skriver så osammanhängande och poetiskt. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, upprepar konversationer och nyckelmeningar gång på gång på gång. Man vet inte vad som verkligen händer och vad som bara pågår i Valerie Solanas sjuka huvud. Ni vet som drömmar brukar kännas? Andy Warhol känns mer verklig när han omnämns som Andi. Jag tycker om Valerie Solanas. Jag har förlåtit henne allt. Världen var dum mot henne. Hon sköt Andy Warhol, men han överlevde ju faktiskt. Och han var nog inte så snäll.

Så här börjar boken, man dras in genast:

Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Fransisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan. Utanför blinkar rosa neonskyltar och porrmusiken arbetar dag och natt.

Den 30 april hittas hennes kropp av hotellpersonalen. I polisrapporten står det att den döda knäar vid sängkanten (har hon försökt ta sig upp i sängen? har hon gråtit?). Det står att rummet är i perfekt ordning, prydliga pappershögar på skrivbordet, kläderna ihopvikta på en pinnstol vid fönstret. I polisrapporten står också att hennes kropp är täckt av maskar och att döden troligen har inträffat någon gång kring den 25 april.

Några veckor tidigare, sägs det vidare i rapporten, har någon i hotellpersonalen sett henne sitta och skriva vid fönstret. Jag tänker mig högar av papper på skrivbordet, silverkappan på en galge vid fönstret och lukten av saltvatten från Stilla havet, jag tänker mig Valerie febrig i sängen där hon försöker röka cigaretter och göra anteckningar. Jag tänker mig utkast och manuskript överallt i rummet..sol kanske..vita moln..en ökens ensamhet...

Ikväll har jag tränat akrobatik! Det var så himla roligt och  så himla jobbigt. Mina armar och ben känns som spaghetti. Jag trodde att jag var stark, men jag är verkligen fruktansvärt svag. I alla fall i jämförelse med Sara. Hon och jag har övat på en hel del underliga lyft och byggen, Sara är en stadig grund. Ändå är det svårt att helt våga lita på den och när jag känner mig osäker böjer jag armarna (som ett instinktivt, jätteologiskt försvar) och då välter jag. Lena var grym med balansbollen.

Sara är en duktig kvinna. Idag på förmiddagen åkte hon ett långfärdsskridskolopp och kom på andra plats. Sen åt hon lunch hos mig på Edsvik. Jag vill också vara stark!

Igår var jag på en mysig fest. Vi var inte så många. Men vi hade två bagare som satte igång att baka bröd. Jag kom direkt från jobbet och var ganska slut, nybakad solrosbröd vid midnatt var gott. Och så hade vi en väldigt begåvad gitarist. Han sjöng medeltidssånger för mig och Lena och vi blev tårögda av nostalgi. Jag kröp upp i soffan och somnade nästan.

Igår åt jag frukost med Rikard.

Idag har det varit sol,  vår till och med, och jag har fikat nästan hela dagen. Jag vaknade sent, kom inte upp förrns halv tio. Hade ingen mat hemma, funderade på att gå och handla, men sen promenerade jag ner till Espressohouse på Odengatan istället. Där satt jag länge och åt frukost. Massa kaffe. Det är ett riktigt mysigt Espressohouse faktiskt (Espressohouse brukar ju inte vara världens mysigaste ställe annars).

Vid 12 skulle jag möta mamma vid Rådhuset, men hon råkade åka till Rådmansgatan istället, så det blev en lite senare lunch. Vi strosade en stund på Kungsholmen, sen gick vi till HSB och skrev hyreskontrakt! Fab!

Sen möttes jag upp med Lena. Vi gick och fikade på samma Espressohouse jag varit vid på morgonen. Snygg och trevlig personal.

Ikväll ska jag äta pizza och dricka vin med Lotta (om hon inte insisterar på något bättre). Stackars Mika är sjuk och stressad.

Jag har så mycket tankar och ideer angående min nya lägenhet som jag snart kommer att ha. Ibland tror jag att jag spricker. Jag måste lugna mig lite, jag har ju en begränsad ekonomi. Det är en bra lägenhet för att sätta upp massa olika tyger i, exempelvis är det öppet in till det lilla köket från vardagsrummet/sovrummet.

Jag har kommit i kontakt med någon som jag inte har träffat på jättelänge. Sen jag lämnade Rom faktiskt. Dario, som ägde restaurangen Dadó, på via Santa Mauro, där jag jobbade från och till. Han som anställde mig när jag och Olle satt på hans bar (han äger lite olika ställen runt om i Rom) och drack öl runt två på natten. Det var min andra eller tredje kväll i Rom och jag kunde knappt någon italienska alls. Andra kvällen jag jobbade (jag var värdelös, förstod ingenting, men lärde mig jättemycket) bröt min ögoninflammation ut, jag såg suddigt och hade ont. Efter att restaurangen stängt, runt ett på natten, körde han mig till en akut ögonklinik. Jag kommer ihåg att jag i bilen sa någonting om att "i Sverige får man inte köra när man druckit". Innan vi gick in dit sa han att jag var tvungen att låtsas att jag hade jätteont. När jag gick in i rummet där doktorn var sa Dario att han var tvungen att åka och fixa någonting och att jag skulle vänta på honom utanför sjukhuset efteråt. Undersökningen gick ganska fort, doktorn poängterade att mina ögon var totalt infekterade. Jag fick recept på mediciner. Sen satt jag på trappan utanför sjukhuset och väntade på Dario i nästan en timme. Jag började fundera på om jag skulle börja fundera på att försöka ta mig hem på egen hand. Men självklart kom han tillbaka. Körde mig till ett nattöppet pharmacia och sedan hem.

Ibland träffar man folk som visar sig vara väldigt bra för en. Senare lärde jag mig visserligen att han var ganska listig när det gällde löneutbetalningar och att manipulera sina anställda.

Tänk att alla finns på Facebook. Han frågade när jag skulle komma och hälsa på dom. Ja, när ska jag det egentligen?

Kära dagbok!

Idag är det måndag, alltså hade vi kroki idag i skolan. Det gick sådär. Efter lunchen stannade jag kvar i ateljén och målade istället.

Sen var jag på personalmöte och fick mitt jobbschema för mars månad. Det ser fint ut.

Sen! Sen var jag med mamma på Konstnärshuset där det var ett föredrag om Lena Cronqvist. Det var intressant, lite långtråkigt mot slutet. Eller snarare, jag blev rastlös. Men jag tycker verkligen om Lena Cronqvist. Både motiven och framförandet. Och jag måste ge kvinnan som pratade att hon tog fram väldigt bra paralleller till traditionella konstmotiv. Hon pratade om Lena Cronqvist i hennes självporträtt som hora, madonna och kvinnlig Narcissus.



Pollock däremot, han kunde minsann måla (tycker gubbarna alltså)

Ja, där var jag igår. Vi var mindre seriösa än förra gången. Inga stayups eller korsetter. Vi kom som vanligt folk. Det kändes väldigt befriande att alla hjärtans dag inte uppmärksammades, förutom av mig och Lena som hade hjärtan i tinningarna. Det har jag förresten fortfarande. Istället var det någon slags djurtema.

Av alla människor jag hade kunnat träffa så träffade jag Rikard. Jag blev så himla förvånad. Ibland när jag är ute på söder, på ställen där jag vet att han är ibland, så går jag omkring och är orolig för att jag ska träffa honom. Men igår kände jag mig helt trygg. Och så bara dök han upp. Det var någonting med grisen, men jag kommer inte riktigt ihåg vad. Jag fick den av någon, men tydligen tillhörde den Rikards kompis. Hursomhelst, dom tog den.

Idag hittade jag någonting fantastiskt på Stockholms stadsbibliotek, på ljudbokshyllan. Det blev ett helt projekt att få låna det, för min skuld var för stor för att få låna någonting och jag hade inga pengar för att betala skulden. Så jag var tvungen att gå hem, föra över pengar till mitt konto, ta med mig alla gamla, försenade böcker och sedan gå tillbaka och betala skulden. Det jag hade hittat, som fick mig att genomgå allt detta, var Edith Södergrans Landet som inte är, uppläst av Marit Bergman.

Har bara hunnit lyssna någon halvtimme eller så, men känner att det är en fullträff. Det fanns ett till exemplar!

Nu ska jag bli bjuden på middag av Agnes och Rikard och sen ska jag titta på tv hela kvällen.

Imorgon kommer Björn Krestensen till min skola. En sån där gammal konstprofessor som sitter med i alla styrelser och juryr . Han ska föreläsa och sedan hjälpa oss välja ut arbetsprover. Jag får verkligen inte försova mig, har hört att han är sträng.

Som ni kanske har förstått tycker jag mycket om konst. Det finns några konstnärer vars konst jag tycker specielt mycket om, däribland Munch. Det kanske ni också har märkt. Däremot tror jag inte att det finns några konstnärliga genier, sånt försöker folk ofta hävda. Konstnärsmyten.  Vissa är mer lagda åt det kreativa hållet än andra och vissa är riktigt riktigt duktiga. Tycker jag.

Ändå. Vissa målningar är fantastiska och ser ut att vara målade utan några svårigheter alls, som om någon har dragit några några breda drag med penseln som det mest självklara i världen. Denna typ av konst tycker jag extra mycket om. Much är fantastisk på detta. Jag är fortfarande i det stadiet av mitt konstnärsskap, eller vad man nu ska kalla det, att jag inte riktigt vågar. Ni ska få ett Munch-exempel:

Igår när jag stod i videoaffären och skulle hyra film fick jag ett samtal från Australien. Det var Johanna och Fia! Efter det var jag väldigt känslosam. Men dom verkade glada och dom var tillsammans. Fab! Jag känner på mig att den här sommaren kommer bli fantastisk!

Vissa dagar händer det så mycket roliga och spännande saker så att man är helt glad och omtöcknad när man ska sova. Så var det igår.

Just nu känns livet ganska lätt. Förutom att jag måste hålla på med en massa pappersarbete och stå i csn-telefonkö. Jag ska flytta till Vårberg! Nej, inget kontrakt är påskrivet än. Men det kändes som att Karolina på HSB tyckte om mig och hon sa att hon skulle förbereda ett kontrakt. Jag måste bara bevisa att jag tjänar tillräckligt mycket pengar, vilket jag är osäker på att jag gör. Men hon sa att vi skulle testa ("för det är ju alltid roligare att klara sig själv") och om vi inte fick det att gå ihop får mamma och pappa skriva på något papper om att dom i en eventuell krissituation kommer hjälpa mig med hyran. En krissituation som aldrig kommer uppstå. Det måste dom väl gå med på? Fast jag borde nog prata med dom.

Den här lägenheten kommer vara min. Och nej, den är inte vackrast i världen och ligger inte i Vasastan. Men jag kommer kunna göra den så himla fin. Vita linnegardiner och vackra möbler kan göra mycket. Jag är så himla inspirerad! Och det gick så himla bra i skolan idag! Innan jag åkte från Fruängen lovade jag att jag skulle måla någonting fint. Så då gjorde jag det! Tänk så enkelt det kan vara.

Nu ska jag hem till Lena som är sjuk.

Förlåt att jag har varit så dålig på att blogga ett tag, men jag hänger ganska mycket i Fruängen just nu och där finns inte min dator.

Är hemma och fixar en snabb middag mellan jobbet och utgång. Eller vad det nu blir. Jag lagar pasta, broccoli och kikärtor, ihoprört med tomat-och chili creme fraiche. Det är en helt okej middag.

Just nu är jag lite bitter på alla elaka småbarnsfamiljer som har förstört för mig idag. Som kommer och tar upp alla platserna i mitt caf'e, utan att köpa någonting, men som lämnar barnmatsgegg och spyor efter sig. Jag bråkar aldrig med dom, jag bara ler och ger dom plastskedar när dom frågar efter det. Torkar undan allt klägg och ställer tillbaka bebisstolarna. Torkar ur barnmaten ur micron. Sen är jag såhär mörk innombords när jag kommer hem.

Jag sitter och funderar. Det vore trevligt om jag kunde orka ta mig till KingKong-klubben ikväll. Men eftersom jag vet hur det brukar bli när man börjar någonstanns i andra änden av stan känner jag mig pessimistisk.

Jag håller på med grafik idag. Mycket spännande, men jag har inte fått se resultatet än. Plåten prepareras, och det verkar min lärare tycka att jag inte behöver lära mig. Just nu sitter jag och väntar på att min lunch ska bli färdig (Steffi gör lax!). Vår grafiklärare är lite underlig och idag får jag ha honom nästan bara för mig själv. 

I eftermiddag ska jag gå på bio med min pappa.

Munch gjorde jättemycket grafik.

Vad ska ni göra idag?

Hörrni, nu är jag på gränsen till att få en stor etta i Vårberg (stationen efter Skärholmen). Jag och Lena var och tittade på den igår. Den är helt okej, den har ett riktigt kök och ett riktigt, kräkfärgat, badrum. Och en balkong. Jag skulle nog bo fint där. Personligen har jag ingenting emot att bo i förorternas ytterkant, det är ganska trevligt, men jag får ju exempelvis räkna med att min syster aldrig kommer våga sig ut. Vågar ni andra? Lena har lovat att hon vågar.

Efter att vi hade tittat på lägenheten satt vi och åt currypizza/hamburgertallrik bredvid tunnelbanan. Vi funderade över om Blondinbella någonsin varit i Vårberg.

Lite tidigare i vinter skrev jag om att jag verkligen letade efter ett par svarta, höga pumps, för jag har inga. Jag har inte letat väldigt aktivt, men först nu har jag sett ett par jag skulle kunna tänka mig att köpa.

Jag vet inte om det finns en möjlighet att någon kan ha missat att min syster är gravid. Jag kommer inte ihåg ifall jag har nämnt det här i bloggen. I början var det hemligt, men nu i början på sjätte månaden känns det otroligt officiellt. Bebisen är ungefär 20 centimeter säger dom. Alla verkar mer eller mindre anta att det kommer bli en flicka, men ingen vet med säkerhet. Kanske är det för att vi ju faktiskt är mest kvinnor i vår släkt.

Jag missade fullständigt att Vårsalongen på Liljevalchs konsthall öppnade i fredags. Det är ju faktiskt något av det roligaste som händer i Stockholm den här tiden på året. Måste sms:a Lena och Helena. Imorgon, nu är det sent.

Jag har varit på måndagsölen. Vi satt vid mittenbordet och hade det trevligt när jag helt plötsligt började blöda näsblod. Toaletten var upptagen av någon som tog lång tid på sig, så jag fick sitta där och bloda. Det fanns ingenstanns att ta vägen. Fräscht!

Jocke träffar någon som han tycker om mer än mig.  Jag tror att han ser en potentiell flickvän. Det är väl ganska omoget av mig att bli upprörd över det, men chocken var inte trevlig.

Vi hade en mycket trevlig förfest, sen gick vi till Norrlands. Det brukar vara riktigt bra där, men igår var det lite b. Och det hade inte bara med Jocke att göra. För det första var det KÖTTMARKNAD. Så att det störde. För mig, som av någon anledning känner mig kränkt när killar som jag tycker är fula tycker att jag är snygg, blev det jätteobehagligt. Och så spelades gamla klassiker. Jag brukar nog tycka att det är trevligt, så kanske var jag bara på dåligt humör. I Stockholm är utelivet mer civiliserat. Det blir aldrig köttmarknad på det där obehagliga sättet. Mot slutet av kvällen köpte jag en drink som var knallblå och smakade hostmedicin (jag sa bara att jag ville ha en sur drink). Och utanför Norrlands, på väg hem, köpte Lotta en korv som var kall i mitten. Det var väl egentligen inte Norrlands fel.

Imorse mådde jag ovanligt bra. Jag och Lotta låg och tittade på Sex and the city och åt äggmackor. Jag duschade. Sen började jag promenera mot stationen för att ta tåget hem. På stationen upptäckte jag att jag hade tappat mitt kontokort. Det fanns verkligen inte någonstanns! Jag fick lite panik och ringde Lotta för de sista pengarna jag hade på mobilen. Jag hade verkligen inga kontanter på mig. Lotta förberedde sig på att ta sig ner till stationen och köpa en biljett hem åt mig. Sen kom jag på att jag ju har ett väldigt gammalt kontokort, som Nordea skickade till mig, men som jag inte har någon kod till. Tillsammans med leg fungerade det, så jag lyckades köpa en biljett hem. Mannen i kassan hjälpte mig att få fram numret jag behövde ringa för att spärra mitt kort. Tack! Men när jag skulle ringa gick inte det eftersom att mobilpengarna ju var slut. Så jag sprang in på Pressbyrån och laddade på mobilen med det gamla kortet. När jag skulle betala ringde Sten (bartendern). Jag klarade inte av att prata med honom just då. Sen ringde Lotta och frågade hur det gick för mig. Jag blev så distraherad att jag glömde det gamla kortet i chipläsaren. Mannen bakom mig i kön sprang efter mig. Tack! Sen kunde jag ringa och spärra mitt kort. Under den här incidenten kände jag mig ungefär som Johanna. Det var en riktig Johanna-situation. Där när jag hade glömt kortet i chipläsaren stod jag bara och skrattade för mig själv åt mig själv. Egentligen skrattade jag åt allt som hänt, även åt den föregående kvällen. Och jag lyckades nog involvera varenda människa på stationen. Jag måste ha tappat kortet i och med att jag köpte äckel-drinken.

Sen kunde jag i alla fall i lugn och ro ringa till Lotta och Sten. Som jag ska träffa ikväll och dricka öl med.

Nu ska jag springa över till min syster!

Fruktansvärd känsla. Grrr! Jag sitter på tåget, försöker blogga från mobilen. Längtar hem, behöver skriva på riktigt. Dagen hittills har varit kaos, det var mycket knappt att jag lyckades ta mig hem. Eller, man ska inte ropa hej, är ju inte i sthlm än. Längtar! Dröjer nog innan jag vågar ta mig utanför sthlms gränser igen. Hemma bäst! Ska snart berätta ordentligt.