Sigrids blogg

Idag har jag, förutom att jobba några timmar, varit på litet barnkalas. Peters lillasyster fyllde sju år.

Igår firade jag Johanna! Hon fyllde 24. Vi åt indisk mat och sen promenerade vi till Kungsträdgården. Där passade vi även på att fira Earth hour. Det var inte någon musik värd att nämnas (förutom Laleh) och ingenting jättespeciellt, men jag tyckte att det var beundrandsvärt att svenska cykellandslaget cyklade vid scenkanten och gav hela evenemanget ström. Och både Johanna och Sofia hade blivit korthåriga sedan jag såg dem senast. Tänk om jag också skulle?

I fredags firade vi att veckan var slut och att det numera är påsklov med skolfest: The Factory! Jag hade jättemycket smink och en klänning. Wonderful! Det är underbart att gå på fest inte som sig själv. Ni anar inte hur sorglig/sorgsen jag kan se ut när jag anstränger mig. Nästan som Edie Sedgwick.

Jag var lite mer ovårdad än Edie på just den här bilden. Sminket höll sig inte på plats. Mer åt det sena 60-talet.

 

I torsdags firade jag, Karin och Sofia med lyxig sushi.

 

Vackert.

 

Vi firade lite olika saker. I synnerhet firade vi att vi hade fått nya pengar. Sedan firade jag att jag nästan har skrivit klart min kandidatuppsats. Sofia firade att hon nästan har kommit igång med att söka jobb. Karin firade att hon äntligen fått sitt sedan länge pågående lägenhetsbyte godkänt.

Nu på fredag är det fest på Nyckelviksskolan igen. Temat är The Factory! Jag tycker att det är ett perfekt tema. En del är lite besvikna över att det inte går att klä ut sig till oigenkännlighet, men jag tycker bara att det är skönt. Fast jag vet inte riktigt hur jag ska se ut än. Jag tänker svart och vitt (randigt?), rakfönat får, mycket eyeliner, beiga läppar, lösögonfransar. Tänker jag rätt då?

 

Jag och Anna tänkte titta på Factory girl ikväll, för att få lite inspiration.

 

Nu verkar det kanske som om jag gör en snabb vändning, men för mig är den helt logisk. När jag tänker på The Factory tänker jag på Andy Warhol, och när jag tänker på honom tänker jag på Valerie Solanas, som får mig att tänka på Sara Stridsberg, som ju skrev om båda dessa två i DRÖMFAKULTETET. Jag vill nu berätta att jag för första gången i mitt liv har beställt en bok från Adlibris, nämligen Sara Stridsbergs nya bok, Darling River. Jag har kommit halvvägs och allting känns riktigt bra. Fast samtidigt lite kusligt och olycksbådande, samma känsla som när jag läste Drömfakultetet. Darling River handlar om olika kvinnors öden. Den mest framträdande huvudrollen är en Lolita-figur. Eller kanske en före detta Lolita-figur, hon är vuxen nu. Jag har saknat att läsa. Det har inte funnits tid på så länge.

 

På fredag åker en vän till mig till Tunisien. Det kommer bli så bra, jag tror att hon verkligen behöver det. Sol och ledighet är bra för allt, det måste hjälpa åtminstonne lite, även om man bär på stor sorg.

I fredags var jag inte på inflyttningsfest, men i lördags var jag på ett litet födelsedagskalas. Saras!


Vera, den lilla snorungen (nej, nu skojar jag såklart bara) har smittat mig med sin förkylning tror jag.

Igår var hon inte alls pigg. Jag som trodde att inga virus skulle bita på mig nu när jag petar i mig penicillin tre gånger om dagen. Det fungerar tydligen inte så.

 

Hursomhelst, trots att jag inte kände mig helt hundra imorse var jag i skolan idag. Vi har börjat med textiltryck nu. Fortfarande är vi lite i "känna-oss-för-stadiet", när vi lär oss vad man kan och vad man inte kan göra. Idag har jag gjort ett helt hysteriskt tryck. Jag skulle ALDRIG ha det hemma. Det är inte typiskt Sigrid.

 

Men ju mer jag tittar på det, desto mer tänker jag att det kanske inte är så fruktansvärt fult ändå. Snart ska jag i alla fall börja göra finare tryck, som man vill titta på.

Ikväll har jag sökt ett jobb som galleriassistent. Jag fortsätter hoppas.

Peter ska ta någon sorts körkort imorgon (för stora bilar), fast tydligen har han inte ens fått körkortstillståndet än. Så det blir kanske inte så?

 

 

Ni vet min fot, som jag hällde kokande pastavatten över i torsdags kväll. Hur konstigt det än låter så har dess tillstånd oväntat försämrats avsevärt. Igår morse när jag vaknade gjorde såret ont, mycket ondare än tidigare. Jag haltade lite när jag gick men jag kunde ändå gå. Alla hade olika åsikter om hur jag skulle sköta såret. Dagen gick ändå bra. Imorse var det ännu värre, varigt och hela foten var svullen. Klockan 8 var jag på Vårbergs vårdcentral. Min fot hade blivit infekterad!

Nu äter jag penicilin, tre gånger om dagen i tio dagar.

Ni vet hur det brukar svida när man har alsolsprit på ett sår? I det här fallet svider det inte alls. Det känns jätteskönt.

Jag funderar över ifall det var sånt här som man förr i tiden fick kallbrand av. Och så funderar jag över hur det egentligen fungerar med alkohol och penicilin. Eftersom att jag ska äta det under så lång tid.

Alla kanske inte vet detta, men jag håller på att skriva en kandidatuppsats om textilkonst. Jag är väldigt intresserad av ämnet, men känner mig oerhört begränsad av den akademiska mallen, eller vad man ska kalla det. Ofta stöter jag på konstverk som jag önskar att det fanns utrymme att skriva om, men som inte passar in. Nu tänkte jag skriva om ett sådant, ett performativt textilkonstverk av Helene Hortlund. På sin hemsida, från vilken bilden är hämtad, skriver hon att hon med sin konst vill "beröra frågor om kulturella strukturer och förväntningar i fråga om kvinnlighet och könets betydelse. Med traditionellt kvinnliga tekniker vill hon visa motsättningarna mellan den trygghet och fångenskap som könstillhörigheten innebär." Hade det här hört till uppsatsen hade jag självklart haft en not här.

 

Här sitter hon i slottets torn. Iklädd vit brudklänning virkar hon in sig själv i en lång brudslöja. Jag tycker att hon gör det så vackert, romantiskt, sagolikt, sorgligt och spöklikt. Jag ville visa er.

Igår var en ganska dålig dag. Jag kokade pasta och råkade hälla pastavattnet över min fot. Efter ungefär en tio minuter började det göra hemskt ont och så gjorde det så ont i ungefär två timmar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Sedan la sig smärtan och kvällen blev ungefär som vanligt. Imorse var Peter tvungen att operera lite för att jag skulle kunna få på mig skorna (sticka hål på blåsor).

Idag har varit bra. Vi har påbörjat skulpturblocket, och trots att vi bara har sysslat med detta i tre dagar känner jag att jag nog kommer tycka om det mycket.

Klassen i arbete.

 

Jag gör Monica. Här framifrån.

 

Från sidan.

 

Från andra sidan.

 

På vägen hem var det så fint väder så jag bestämde mig för att gå av vid Östermalmstorg, trots att jag inte skulle till KB. Bara för att gå en liten bit. När jag gick omkring kom jag på att jag skulle gå till Moderna museet och se Lee Lozano. Det var mycket kuk, fitta och fula ord. But I kinda liked it.

 

 

 

Nu är det dags för fredagsmys.

 

 

Gjutna i alluminium. Alltså väldigt lätta. De är ihåliga och jag tänkte att man skulle kunna använda dom som salt- och pepparströare.

 

Innan jul åkte ju jag och Peter till London. Vi hade en magisk dag på Harrods. Det är lite Alice i undelandet över varuhuset, det är så oändligt och fyllt av överaskningar! Som en dröm/saga/hallucination! Jag har aldrig tidigare velat köpa så mycket onödiga saker (fast om jag minns rätt så köpte jag inte någonting). Jag var så imponerad av små prinsessklänningar:

 

Snygga barnvagnar:

 

Stora gosedjur:

 

Otroliga dockor:

 

 

Cupcakes för hundar:

 

Ostron med champagne:

Slurp!

 

Nu är det gjort. Harrods är avklarat. Jag inser med fasa att det nog inte kommer vara lika fantastiskt nästa gång. Men jag tänker besöka The Oyster bar varje gång jag åker till London.

 

 

 

Jo, det är sant. Ni skulle se henne i verkligheten, hon är större än vad hon ser ut på bild.

 

Jag såg en så bra dokumentärfilm om lejon på svt play förra veckan. Intriger. Livet och döden. Kärlek. Så bra var den. Nu när jag letade efter den var den borta.

Som jag kanske har skrivit redan så är metall verkligen inte mitt material. Jag tycker att det är svårt och tålamodsprövade och jag har hela tiden små sår på fingrarna. Mot bättre vetande försökte jag göra en stor döskalle i koppar. Den blev så kantig och stel som jag tycker att metall tenderar att bli. Nu har jag i alla fall gjort någonting. En liten sak, men jag bär det med stolthet. Ett Carriehalsband fast ett Sigridhalsband.