Det brinner en eld.
Från gycklargruppen Trix eldshow. Lena filmar.
Att åka till medeltidsveckan är lite som att fly in i en sagovärld. Lite. Och sen kan man åka hem igen till Stockholm och dricka gott kaffe när man har fått en lagom stor dos. Och man tenderar att romantisera lite väl mycket i efterhand...men vissa saker kommer man alltid att längta tillbaka till.
Veckans självporträtt och stress stress stress.
Tro det eller ej, men även jag kan ibland ryckas ur mitt lugn och drabbas av stress. Idag har det berott på att jag insåg att jag behövde ett personbevis absolut senast måndag och på Skatteverkets hemsida stod det att det skulle ta ca en vecka att få det hemskickat. Men jag ringde, och en trevlig man sa då att han skulle skicka det genast och att jag skulle få det imorgon. Tack snälle du!
Det har även berott på att jag inte riktigt lyckas få någon bra överblick över den kaotiska tid som komma skall, då totalt 14 arbetsprover ska in till konstskolor, jag ska medverka med några grafiska blad på en utställning i Fituna och elevutställningen (med totalt fem verk) kommer att hållas. Allt ungefär samtidigt.
Nu ska jag iallafall upp till Uppsala, där Kvalborg ikväll ska firas. Under Valborg kommer jag däremot att vara i Stockholm - mycket skönt. Jag har inte riktigt ro nog att tokfesta.
Mitt dagliga bröd.
Steg ett.
Lägg 50 gram torkade fikon (eller aprikoser), 1 dl linfrön*, 1 dl rågkross, 1 dl vetekross, 1 dl kruskakli och 1 dl fibrex i en bunke. Hitills är det alltså väldigt enkelt, en dl av allt. Häll på 5 dl kokande vatten och rör runt. Det blir som en gröt. Detta ska svalna till fingervärme.
Steg två.
När gröten svalnat till lagom temperatur smular man ner jästen (jag tar en, alltså 50 g,enligt receptet ska det vara en och en halv) och tillsätter 5 dl fingervarmt vatten. Rör runt lite så att jästen löser upp sig ordentligt. Nu ska man klicka ner 2 msk smör eller margarin (jag skvättar i lite olja istället) och 3 tsk salt. Nu blandar man ner ca 12 dl vetemjöl** och arbetar ihop till en deg.
Steg 3.
Täck bunken med bakduk och låt jäsa i 30 min. Stjälp upp degen på mjölat bord och knåda samman den löst. Gör bullar, jag vet inte hur många det är meningen att det ska bli, men för mig brukar det bli ungefär 20. Pensla med vatten. I ugnen ca 20 min, 225 grader.
Det är faktiskt inte så svårt!
Alla ingredienserna samlade.
* Oavsett vad det står i recepten ska man alltid ta krossade linfrön, för hela åker bara rätt genom kroppen utan att göra någon nytta. Detta har Jocke lärt mig.
** Jag använder alltid mjöl mm från Saltå Kvarn, för deras förpackningar är så fina och så vet man att det är ekologiskt och närproducerat och sånt.
Som ni märker...
Gud så obehagligt.
Jag hänger en del på Newsmill och där får man läsa en del kloka och en del galna åsikter. Det här kan nog ha varit det värsta jag läst. Det går verkligen att argumentera för vad som helst.
Go to hell.
Efter en hård, men ändå ganska rolig, dag på jobbet hade jag mycket ont i mina ben. Ändå gick jag och storhandlade på Ica Maxi. Det var dyrt! Det är alltid dyrt att storhandla. När jag sedan släpade mina kassar till tunnelbanan hade klockan hunnit bli nästan halv nio och jag var så trött att jag bara ville dö! Nu känns det lite bättre.
Vårskorna.
Nu måste jag krypa ner i badkaret.
Att dansa i sommarhetta.
De senaste dygnen i musik och bilder.
Nina Simone.
Naket.
"Mitt kök".
Finanskris!
Lösningen:
Om jag ser till att jobba väldigt mycket tjänar jag inte bara pengar, jag gör dessutom av med mindre eftersom att jag är upptagen med att jobba.
Matlådor varje dag. Det blir dessutom mycket nyttigare, till imorgon har jag exempelvis gjort i ordning blodpudding med vitkål-och morotssallad.
Försöka stå emot allting som jag vill ha. Om jag inte vill ha det så mycket att det gör ont. Som de här skorna:
Jag vill helst inte behöva gå så långt att jag måste börja föra bankbok, men om jag inte lyckas ändra mina konsumptionsmönster får jag helt enkelt bita i det sura äpplet.
Dumma gubbe!
Igår på måndagsölen gjordes den bästa dricks-konsten någonsin.
Synd att vi kände oss tvungna att gå så tidigt för att en gammal gubbe vid bordet intill var otrevlig och sexistisk och upprepade gånger skulle fråga oss ifall vi hade syjunta. Så kan det gå när man är ute och dricker öl utan manligt sällskap.
Fenomenet Tid.
Hursomhelst, imorgon kommer min gamle vän* hit på middag för att se hur jag bor.
Snart ska jag iväg på personalmöte, till vilket jag måste ha bestämt mig för hur mycket jag vill jobba i sommar. Svårt att veta nu... Sen är det måndagsöl!
Jag hatar den här målningen, men jag tror att Lena tycker om den. Hon tycker om dom där surrealisterna.
*Alltså, han är inte gammal. Jag menar att jag har känt honom länge.
Mitt fina café.
Igår hade vi en liten middag hos mig för att fira att Aida har fyllt 22, så jag gick inte och la mig i tid. Nu är jag alltså trött. Tur att jag har obegränsad tillgång till gott kaffe. Vi har ett gäng latinostädare som gör en på så himla bra humör, mornar som dessa. Att dom orkar vara så glada.
Jag har haft sex kunder hitills. Jakob kommer inte förrän halv två, jag kommer vara ensam många timmar till.
Fantastisk PR.
Idag i DN skrev Karolina Ramqvist om en blogg, vars författare är påhittad av Malmöoperan som pr för en operauppsättning. Jag hade aldrig hört talas om Erika Ascot innan, men nu är jag fast. Jag bryr mig inte så mycket om att allt är påhittat, jag läser det som en roman. En becksvart och dekadent roman. Jag kan dock förstå att alla de som följt bloggen i tron om att Erika Ascot var en riktig person känner sig vilseledda.
Fast. Man ska alltid ta bloggar med en nypa salt. De flesta skrivs nog av verkliga personer och innehåller kanske inte några direkta lögner, men alla gör ett väl medvetet urval kring vad man skriver och vad vad man inte skriver, vilka saker som förminskas och vilka som överdrivs.
Här är artikeln:
"Säljes av Erika. Klassisk 2.55-Chanelväska original från mitten av sjuttiotalet. Köpt i Nizza 1977. Äkta läder, falsk guld. Säljes för en krona efter att ha fått mitt hjärta krossat av Chanels vårkollektion 'Solglasögon'. Läs mer: http://blackascot.blogspot.com/2009/03/en-kniv-i-mitt-hjarta.html".
När jag såg annonsen där hon slumpar bort sin döda mammas svarta Chanel flapbag från 1977 i protest mot 2009 års fulhet insåg jag att frågan "Vem är Erika Ascot?" faktiskt var helt befogad. I utbyte mot väskan skrev Erika nämligen att hon ville läsa köparnas egna berättelser om hjärtesorg. Det lät inte som en klättrande modebloggare, mer som en författare eller en lärare i litterär gestaltning.
Men Erika Ascot skulle föreställa en modebloggare på flykt från verkligheten som skrev om sitt liv i en jättevåning tillsammans med en styvmoster och 750 klänningar, om kläder som historieberättare och ångestdämpare. Hon trollband läsare med sin tonårsalkoholism och poesi. Hon behövde konst. Hon var (eller är, om vi nu ska hålla liv i henne för alla dem som älskar The Black Ascot oavsett allt) så ångestig att det såg friskt ut att hon la ut bilder av sig själv på sajter där dagens outfit-fotografer kommenterar varandras stilar. Det verkade sunt att hon ville delta i något.
Vem eller vad var hon? En litterär sekt? Ett konstprojekt? En inverterad Blondinbella? Om hon fanns på riktigt var det fantastiskt, om hon inte fanns på riktigt likaså.
Sedan addade Erika mig på facebook.
Så hon finns, tänkte jag. (Trots att jag haft såväl Herbert Tingsten som Maria Stuart som facebookvänner.)
På hennes facebooksida låg samma bilder som på bloggen, med samma devota kommentarer. Ett bad av tyllkjolar, vinflaskor, antikviteter och ett ständigt maskerat ansikte. Många tänkte nog att The Black Ascot-bloggen var för bra för att vara sann.
Och så under påsken kom nyheten.
Erika Ascot hade skapats på uppdrag av Malmöoperan som ett led i deras marknadsföring av uppsättningen av Samuel Barbers 1950-talsopera "Vanessa". Erika Ascot var Erika i operan. Alla karaktärerna fanns med på bloggen.
När operan vill vara en tonårstjej så kan den inte gärna vara Blondinbella. Den kan inte vara "en 18-årig positiv tjej" som fikar för 81.000 kronor om året och skulle leda Moderata ungdomsförbundet om hon bara inte lade så mycket tid på bloggen, fika och sitt specialarbete om Lissabonfördraget.
Erika Ascot var däremot perfekt för Malmöoperan. Och för tusentals bloggläsare. Bloggen The Black Ascot och personen Erika Ascot var en gammal kulturbastions försök att möta samtiden. Hon uppfanns och började blogga samtidigt som Dramatens medarbetare uppfann bloggversioner av sig själva. Men hon är också ett svar på behovet av mysterium och poesi. Nu vill vissa att hon bara ska fortsätta skriva medan andra hatar att hon är påhittad. Men förändrar det egentligen så mycket om en tonårstjej vill konstruera sig själv på internet eller om en pr-byrå vill konstruera henne?
Det har höjts röster för att Malmöoperan varit oansvarig som skapat en så dekadent flicka, låtit henne gå full till skolan och ägna sig åt oskyddat sex och experimenterande med droger.
Om man nu skulle hitta på en person kunde man väl hitta på någon som var ordentlig.
Själv upplever jag det som något av en befrielse att Erika Ascot är avslöjad. Det var stressande att tänka på hur hon enligt vår medielogik skulle ut i offentligheten och göra kometkarriär till hösten och sedan vara förbrukad. Och så skulle man gå där och tala om att man läste henne innan hon blev utsliten.
Karolina Ramqvist
Och här är bloggen:
http://blackascot.blogspot.com/
Tre systrar.
Att längta bort är ett sätt att leva.
Frida Hallgren spelade en fruktansvärt olycklig och enerverande människa som fastnade i mitt huvud. Hon gjorde det jättebra. De gjorde det alla jättebra. Nu vill jag läsa Körsbärsträdgården.
Idag är jag ledsen.
Egentligen tror jag att det började redag igår, jag hade två jätteotrevliga och missnöjda kunder. Tanter. Först skulle båda två upprepade gånger säga att det var sanslöst att en kopp kaffe kostade 25 kronor. Jag svarade inte, jag svarar aldrig på sånt. Så frågade jag om dom ville ha mjölk i kaffet och då svarade den ena tanten (den andra hade gått bort och tagit ett bord) att "ja, såklart!". När jag hade hällt i kaffe och mjölk i kopparna ropade hon att det bara skulle vara mjölk i den ena. Jag hällde upp en ny kopp, sa ingenting, log. När de hade satt sig vid sitt bord började de skrika om att det var smulor på golvet runt deras bord. Jag jobbar ensam på mitt café, mitt på dagen har jag inte tid att sopa golvet, ibland hinner jag tyvärr inte ens torka av borden eller ta hand om disken. Sen lämnade de mig äntligen ifred, men innan de gick var de tvungna att gå förbi mig där jag stod i kassan och säga att kaffet var uräckligt. De hade i varje fall druckit upp sitt kaffe konstaterade jag då jag plockade undan efter dem. Dessutom hade de haft med sig bullar från Ica. Jag är så fel person att jobba inom servicebranchen, för jag tar åt mig av allt.
När jag sedan kom hem ganska sent på kvällen, runt halv tio, var det ett debattprogram där de pratade om den där femtonåriga flickan som blivit våldtagen och tagit livet av sig dagen innan hon skulle vittna. Jag suger åt mig som en svamp av all dålig energi. Allting upplevs som ytterst personligt.
Snart ska jag i alla fall träffa Mamma och Agnes och se Tre systrar på Stockholms stadsteater.
Har ni köpt nya Elle?
Idag får jag inte gå i skolan, idag måste jag arbeta.
Gatukonst?
Igår när vi gick omkring på söder och letade efter en pizzeria såg vi den här bajskorven med en dansk flagga nerstucken i sig. Vi tyckte det var roligt och jag fotograferade. Idag visade jag bilden för Lena som bara "jaaa, men jag hörde ett program på radion om henne, hon som sticker ner danska flaggor i bajskorvar". Jag trodde inte mina öron.
Onödigt att vara arg på saker man inte kan påverka.
Igår var det måndagsöl ute i Vitabergsparken. Det var inte så varmt som det varit tidigare i veckan, men ändå tillräckligt varmt. Vi hade stora problem med att hitta en pizzeria på söder, det slutade med att vi ringde till eniro som styrde oss till Ringvägen, 5 minuter från där vi hade varit då vi började. Vi avslutade kvällen på Lochness, som vanligt. Jag stannade inte så länge, bara tills Emma kom så att jag fick ge henne en kram. Sen åkte jag till Kristineberg, där blev jag fotograferarad. Rikard har köpt en Nikon. En del bilder blev ganska bra, fastän jag hade varit ute i solen och druckit öl hela eftermiddagen. Jag var lite glansig. Man blir finare om man fotograferas med en bra kamera, så är det bara. Jag ska fråga om jag kan få en bild, då kan ni kanske få se.
Idag har jag dessutom deklarerat och pratat med min nya chef. Hon verkar snäll. Ni vet, vardagssaker.
Det är annorlunda på landet.
Gamla skogvaktarbostället.
Det gick inte att bada. Jag trodde verkligen att det skulle gå, jag hade tagit med bikinin.
Agnes är jättegravid.
Rikard tittar på magen.
Vi åkte och tittade på kycklingarna på Hembygdsgården. Världens bästa tradition.
Idag red jag på islandshäst i skogen.
Vi stannade i skogen och fikade och fick kaffe och macka.
När vi sedan skulle hem insåg vi att det var ganska långt till Bro station och bussarna gick inte eftersom att det är påsklov (dit fick vi skjuts av Lenas pappa). För varje bil som åkte förbi höll vi upp våra tummar, många susade bara förbi oss, men tillslut stannade en kvinna och hennes son. När vi pratade med dom förstod vi verkligen att vi var en bit utanför stan, de hade dialekt och frågade om nyheter från Stockholm.
Nu är jag nyss hemkommen från måndagsölen. Imorgon ska jag läsa på KB hela dagen.
Veckans självporträtt.
Helgen i bilder.
Efter jobbet gick vi i alla fall ut och drack öl, Lena anslöt sig. Vi satt ute, vid Kungsholmsstrand (heter det så?)!. Det hade varit skönt med filt och brasa, men det kändes okej. Sedan, när det blev för kallt, gick vi till Café 44 för där var en 30-årsfest. Jag hälsade aldrig ens på födelsedagsbarnet men han såg trevlig ut. Det var en bra kväll, men ändå inte helt hundra. En del..verkade inte må så bra. Av olika anledningar. Jag och Lena åkte hem till Sundbyberg, inte jättesent och ingen var jättefull. Det tycker jag var bra, för det gjorde att vi kunde ha en fin förmiddag innan jag började jobbet vid halv två. Det var så himla soligt, vi stod ute på balkongen jättelänge.
Findus
Vi åt lunch på Stadsmissionen. En pärla i Sundbyberg.
Jag har målat en väldigt vårig tavla.
"Julio är inte kommunen"
På lördagen jobbade jag till 19.30, sen åkte jag hem till Malin i Skarpnäck. Där var de flesta från UG, de hade ätit middag och sparat till mig. Vi drack folköl och vin och de flesta av oss var väldigt trötta. Malin gjorde den godaste chokladsåsen jag någonsin ätit,den smakade fudge och stelnade på glassen. Några klippte håret på varandra, jag fick två inbakade flätor.
Idag har ingenting roligt hänt. Jag har bara jobbat. Nu ska jag krypa ner i sängen, jag har fruktansvärt ont i mina äggstockar. Imorgon är det PÅSKLOV. Jag ska börja det med att rida! (jag måste öva inför vildhästarna i Mongoliet).
Godnatt godnatt.
Mitt sociala handikapp.
Det här problemet uppstod, som ni kanske har förstått, idag och jag betedde mig mycket underligt. Ursäkta. Jag ville liksom bara att alla skulle försvinna, fastän jag ju egentligen absolut inte ville det.
Måndagsöl på en onsdag,
Imorgon åker Lisa till Portugal..för att sedan fortsätta till Spanien. Eller var det tvärtom?
Jag är så avundsjuk! Jag vill också känna resepirr. Den där känslan av att ta sig ann en ny stad, där man inte känner en enda människa. Att gå ut på puben...ensam och skakig. Vi firade av henne med några öl på Carmen. Det var så fint! Och det kändes å somrigt att gå direkt från jobbet till Camen.
Men det jag egentligen tänkte skriva om: Det är så fint när främmande människor på tunnelbanan väcker en och undrar om man inte ska gå av snart. God bless them!
Jo, de jag borde ha skrivit om igår var att jag och Lena träffades sjukt tidigt på centralen, klockan åtta,och fotograferade mig i en fotoautomat. Sedan åt vi frukost på Waynes, ni vet där uppe vid klarabergsviadukten. Sedan åkte vi ut på Gärdet, där kinesiska ambassaden ligger, för att ansöka om VISUM. När det sedan var klart stod vi därvid kaknästornet, och jag sa att jag aldrig hade åkt upp, så då gjorde vi det! Det var fantastisk utsikt och så åt vi lyxiga mackor. Jag och Lena vet hur man gör av med sina pengar! Det kändes hursomhelst bra att ha uträttat så mycket kl.11 en tisdagsförmiddag.
JO, men det är ett vårtecken. Ifall ni inte förstod.
