Valerie Solanas.
Hörrni, jag har sportlov. Vad är det meningen att man ska göra då?
Jag tänkte att jag skulle träna. Men så vaknade jag upp med fruktansvärd träningsvärk från gårdagen. Så jag gick och köpte kaffe och frukost istället. Läste lite ur Drömfakultetet. Nu håller jag på och tvättar. Plockar lite i lägenheten. Förbereder flytten. Just det, jag måste mäta sängen. Med vad?
Tillbaka till Drömfakultetet, av Sara Stridsberg. Läste den för första gången för längesedan, men känner redan att den inte kommer kännas ointressant att läsa om. Jag gillar att hon skriver så osammanhängande och poetiskt. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, upprepar konversationer och nyckelmeningar gång på gång på gång. Man vet inte vad som verkligen händer och vad som bara pågår i Valerie Solanas sjuka huvud. Ni vet som drömmar brukar kännas? Andy Warhol känns mer verklig när han omnämns som Andi. Jag tycker om Valerie Solanas. Jag har förlåtit henne allt. Världen var dum mot henne. Hon sköt Andy Warhol, men han överlevde ju faktiskt. Och han var nog inte så snäll.
Så här börjar boken, man dras in genast:
Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Fransisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan. Utanför blinkar rosa neonskyltar och porrmusiken arbetar dag och natt.
Den 30 april hittas hennes kropp av hotellpersonalen. I polisrapporten står det att den döda knäar vid sängkanten (har hon försökt ta sig upp i sängen? har hon gråtit?). Det står att rummet är i perfekt ordning, prydliga pappershögar på skrivbordet, kläderna ihopvikta på en pinnstol vid fönstret. I polisrapporten står också att hennes kropp är täckt av maskar och att döden troligen har inträffat någon gång kring den 25 april.
Några veckor tidigare, sägs det vidare i rapporten, har någon i hotellpersonalen sett henne sitta och skriva vid fönstret. Jag tänker mig högar av papper på skrivbordet, silverkappan på en galge vid fönstret och lukten av saltvatten från Stilla havet, jag tänker mig Valerie febrig i sängen där hon försöker röka cigaretter och göra anteckningar. Jag tänker mig utkast och manuskript överallt i rummet..sol kanske..vita moln..en ökens ensamhet...
Jag tänkte att jag skulle träna. Men så vaknade jag upp med fruktansvärd träningsvärk från gårdagen. Så jag gick och köpte kaffe och frukost istället. Läste lite ur Drömfakultetet. Nu håller jag på och tvättar. Plockar lite i lägenheten. Förbereder flytten. Just det, jag måste mäta sängen. Med vad?
Tillbaka till Drömfakultetet, av Sara Stridsberg. Läste den för första gången för längesedan, men känner redan att den inte kommer kännas ointressant att läsa om. Jag gillar att hon skriver så osammanhängande och poetiskt. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, upprepar konversationer och nyckelmeningar gång på gång på gång. Man vet inte vad som verkligen händer och vad som bara pågår i Valerie Solanas sjuka huvud. Ni vet som drömmar brukar kännas? Andy Warhol känns mer verklig när han omnämns som Andi. Jag tycker om Valerie Solanas. Jag har förlåtit henne allt. Världen var dum mot henne. Hon sköt Andy Warhol, men han överlevde ju faktiskt. Och han var nog inte så snäll.
Så här börjar boken, man dras in genast:
Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Fransisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en smutsig madrass och nedkissade lakan. Utanför blinkar rosa neonskyltar och porrmusiken arbetar dag och natt.
Den 30 april hittas hennes kropp av hotellpersonalen. I polisrapporten står det att den döda knäar vid sängkanten (har hon försökt ta sig upp i sängen? har hon gråtit?). Det står att rummet är i perfekt ordning, prydliga pappershögar på skrivbordet, kläderna ihopvikta på en pinnstol vid fönstret. I polisrapporten står också att hennes kropp är täckt av maskar och att döden troligen har inträffat någon gång kring den 25 april.
Några veckor tidigare, sägs det vidare i rapporten, har någon i hotellpersonalen sett henne sitta och skriva vid fönstret. Jag tänker mig högar av papper på skrivbordet, silverkappan på en galge vid fönstret och lukten av saltvatten från Stilla havet, jag tänker mig Valerie febrig i sängen där hon försöker röka cigaretter och göra anteckningar. Jag tänker mig utkast och manuskript överallt i rummet..sol kanske..vita moln..en ökens ensamhet...
Kommentarer
Trackback
