Sigrids blogg

Imorse läste jag DN ovanligt länge, i ungefär en och en halv timme. Långfrukost. Det var mycket omskakande och här kommer tre saker som jag tänkte på lite under dagen:

1. Louisiana uppmärksammar Picassos fredsgärningar. I artikeln fick jag veta att Picasso aldrig gick ur kommunistpartiet, att han var hängiven marxist politiskt men aldrig anpassade sin konstnärliga stil efter den socialrealism som partiet förespråkade (vilket egentligen kanske är öppet för vem som helst att konstatera men som jag aldrig har tänkt på som anmärkningsvärt tidigare). Jag fick ytterligare veta att Picasso aldrig visade något stöd för kvinnokampen och att han var sadistisk och manipulativ mot sina kvinnor/vänner.

2. Allt fler unga kvinnor väljer att bli hemmafruar. Beror det på nykonservatism eller glamouriserad mediebild?


3. Insidans artikelserie om föräldrar som pressar sina barn för hårt (fokus på idrottsvärlden) väcker starka reaktioner. Om jag får barn hoppas jag att jag kommer stå emot och fortsätta önska mig lyckliga barn istället för lyckade barn. Det kändes hemskt bara att skriva "lyckade barn".

Egentligen borde jag plugga, men jag har feber och är distraherad. Kanske har det ena med det andra att göra. Hursomhelst så har jag insett att om jag nu bara skriver av mig det som distraherar mig så kommer jag nog att kunna plugga sen. Jo, ända sedan i lördags, när jag var på Moderna och såg Eva Löfdahl, har jag tänkt på Alice i Underlandet. Det var den där känslan av att befinna sig i en drömlik, surrealistisk värld som utlöste det, det är jag säker på. Det är en fantastisk känsla som man oftast bara upplever genom just Konsten. Ett exempel på när jag upplevde det i verkliga livet (tror jag) var på den Mongoliska stäppen, när jag hittade min döda häst:

Jag hittade den på kvällen, det var mörkt och jag var helt ensam. Dagen efter tog jag med Lena och passade på att fotografera.

Jag tror att det är fler än jag som är smått besatta av den surrealistiska känslan. Inom konsten återkommer den just för att den suger tag i människor. Det är därför vi ständigt målar våra ensliga bostadsområden. Gång på gång.

 

Giorgio de Chirico

Alice i underlandet är en fantastisk saga som tycks optimal att göra film av. Tim Burton tycks vara den optimala regissören. Men hans version blev inte alls bra, inte alls så som man hade kunnat föreställa sig. Han måste ha blivit mutad av någon Walt Disney-producent. Han måste ha kompromissat bort sig själv. Jag hade för höga förväntningar. Som alltid. Nu kommer det att ta en evighet innan någon ger sig på projektet Alice igen. Synd. Varför blev det en barnfilm?

 

 

Hursomhelst, det jag kortfattat ville förmedla här är att berättelsen om Alice i Underlandet har potential för en fantastisk surrealistisk estetik. Eva Löfdahls utställning på Moderna Muset fick mig att tänka på detta. Det är nog inte så hon själv ser på sin konst, ödslig och surrealistisk. Men ni vet, fria associationer.

Jag jobbade som sagt idag, trots att jag kanske egentligen var lite för sjuk för att vara representabel. Mamma och pappa kom förbi och sa hej, dom tyckte att jag var det (representabel) sa dom. Efter att vi stängde på Nationalmuseet klockan fem sprang jag över bron till Moderna museet som har öppet till sex. Använde mina sista krafter för att titta på nya utställningen av Eva Löfdahl. Fint, jag tyckte mycket om det. Tyckte om hela rummet, det genomgående utförandet. Som att kliva in i en egen värld. Ibland brukar jag bara gå förbi minimalistisk konst utan att märka den. Då känner jag mig dum, som om jag vore någon slags grottmänniska som är för okänslig för att uppfatta saker som inte hoppar upp och slår mig i ansiktet.

 

 

Ursäkta den oskarpa bilden.

Det blir ingen öl för mig ikväll, men det har ni kanske redan förstått.

Godnatt, sängen väntar.