Sigrids blogg

Jag känner mig som en dålig student, har knappt ens funderat på min c-uppsats under den senaste veckan, trots att jag för mig själv dyrt och heligt svurit att jag ska försöka bli klar till den 12:e januari. Jag saknar den lite och känner ibland en liten liten klump i min mage. Min handledare måste vara SÅ besviken på mig och hon är ingen kvinna man vill göra besviken. Nu när Jon är här har jag tagit semester från den helt och hållet, tänker bosätta mig på Kungliga Biblioteket från och med måndag. Återigen läsa mig igenom dagarna. Jag längtar! Om det är någonting jag är bra på här i världen så är det att läsa. Om jag sitter på ett bibliotek kan jag läsa flera timmar i sträck, eller åtminstonne tills jag blir hungrig. Nu läser jag mycket om textilkonst och efter varje text jag läst tittar jag i källanvisningarna om det finns någon intressant litteratur i ämnet som jag har missat. Ibland hittar jag intressanta böcker som jag egentligen inte har någon användning för i min uppsats, men då brukar jag läsa dem ändå. Ha! Jag älskar att beställa hem böcker från Kungliga Bibliotekets magasin, det gör man jättesnabbt och enkelt genom hemsidan. Ibland blir jag lite för entusiastisk och inser inte hur mycket jag beställt, då för jag en schock när jag hämtar ut dem vid receptionen.

Man skulle kunna tro att jag får betalt av KB för att skriva detta, men nej.

Den här eftermiddagen har jag faktiskt fått en del tid för mig själv, vilket jag verkligen behövde. Efter att jag och Jon varit på Waldemarsudde och strosat omkring ett tag lämnade jag honom på Liljevalchs (Jon tycker om Grunewald för att han var jude). Jag har tränat, ätit och dammsugit lägenheten. Jon har fortfarande inte kommit hem, tänk om han är arg. Jag var nog ganska otrevlig i morse. Men det ÄR jobbigt när någon som man känner halvbra kommer och bor med en i ens 19 kvm stora lägenhet och dessutom inte känner någon annan i landet så att man hela tiden känner ansvar för att personen ska ha det bra. Jag är redan helt slut.

Jag har även letat runt en hel del på blocket angående ny lägenhet. Det går sådär. Jag blir av med min lägenhet någon gång i februari, de flesta vill hyra ut omgående. Men jag vill ju inte vänta tills jag inte har någonstanns och bo och då börja leta bostad. Hur gör man sånt här?

Lyssnar på The Knife. Fick precis ett sms från Jon, han är på väg hem. Så jag ska börja laga mat (Ja, jag har dåligt samvete). Ikväll ska vi hem till Lena och titta på Once upon a time in the midlands. Och Lena och jag ska slinga våra hår inför nyårsafton. Just det: I KID YOU NOT, jag ska ha en ceriserosa slimmad klänning utan axelband på mig imorgon.

Idag har jag, Lena (bless her!) och Jon varit på Moderna Museet.

Jag brukar ha väldigt svårt för surrealistisk konst.  Det är hårt, kallt och omänskligt. Alltså var Max Ernst-utställningen inte enastående, men en del saker tyckte jag om. Exempelvis hans fåglar. Och vissa färgkombinationer.

Jon landade igår runt 14. Han är en halvnära vän från London i vars sällskap jag känner mig lite obekväm. Han sover med mig här i min lägenhet på 19 kvm. Jag anser att jag klarat ett dygn ungefär. Det är lite påfrestande att aldrig vara helt ensam, att inte fri som en fågel kunna ägna sig åt sina egna saker. Lena hjälper mig, hon är fantastisk. Idag ska vi till synagogan (Jon är jude) och Moderna Museet. Det ska bli trevligt. Just nu lär jag honom lyssna på The Knife.

Jag sitter på jobbet, så kanske blir det här inlägget kortare än tänkt. Antagligen kommer det även att ta lång tid att skriva, kunderna avbryter mig ibland.

Igår när jag skulle somna (efter en trevlig kväll på debaser Medis) kom jag att tänka på en konstkupp som jag kommer väldigt väl ihåg. Jag läste om tjejerna bakom i en bok för ett tag sen och har det därför färskt i minnet. Det utspelade sig 2001 under Fröken Sverige-galan. Två konstfackelever, Joanna Rytel och Fia Sandlund, sprang under direktsändning svartklädda upp på scenen med en stor banderoll med texten "GUBBSLEM" på. Dom blev väldigt fort nedförda från scenen och galan kunde fortsätta, men likväl hade det hänt och visats över hela Sverige, det kunde ingen hindra. Jag kommer ihåg att programledaren frågade en av fröknarna (hon som lite senare vann allting) vad hon tyckte om aktionen, och hon svarade leende att "alla har rätt att framföra sin åsikt men att det var fel sätt att gå tillväga på ett så aggressivt  sätt".

Från och med denna händelse blev begreppet GUBBSLEM ett etablerat ord i svenska debatter. Det är ett bra ord, alla förstår vad det innebär. Att rikta det mot något så folkligt och "snällt" som Fröken Sverige-galan väcker en verkligen ur underhållningsdimman och riktar uppmärksamhet på hur sjukt det är att ett tjugotal tjejer mellan 20 och 25 år ska gå omkring i badräkt och betygssättas efter sitt utseende. Som om dom vore kossor eller nått annat kött.

Jag och mamma satt och tittade på galan, jag var genuint intresserad (jag var 14 år) medan mamma förfasades över att skönhetstävlingar fortfarande visades i tv, hallå, det var ju ändå 2001! Jag tyckte ungefär som Fröken Sverige-tjejen som tillfrågades, att det var ett onödigt aggressivt sätt att uttrycka sig på. Jag var som sagt 14 år. Men likväl så kommer jag ihåg det fortfarande och när aktionen omnämns i konstsammanhang känner jag mig lite stolt över att jag fick se det då när det begav sig.

Faktum är att detta var den sista Fröken Sverige-galan som visades i Sverige. Jag tror att Fröken Sverige efter galan 2001 var alldeles för sammankopplat med ordet GUBBSLEM.

Julen kom och gick. Allting återgår sakta till det normala. Men det har varit en trevlig jul, ganska avslappnad, verkligen lagom mycket julmat och julklappar. Just nu känner jag mig bara väldigt äcklad när jag tänker på hur mycket kött jag har ätit. Det handlar inte bara om idag, snarare om den senaste veckan. Det är verkligen osmakligt och jag känner mig som en dålig och karaktärslös människa. Tänk om alla skulle äta såhär mycket kött, det skulle vara världens undergång. Dessutom har jag ont i magen. Jag måste nog bli vegan i en vecka, sedan vegeterian i två. Efter det får jag se hur jag mår. Jag skulle på riktigt vilja kräkas och känner mig ledsen. Så brukar jag aldrig må av mat.

Jag har fått fina saker av Agnes och Rikard, poesi av pappa, Afrikanen (Le Clézio) av Henning, en Moleskine-almenacka av mamma. Pengar. Och så vidare... Jag vill bara krypa ihop i soffan och läsa, men där sitter hela familjen och tittar på tv. Grabben i graven brevid, tror jag. Den är jag inte alls sugen på att se. Jag är fortfarande hemma i nynäs, så har inget riktigt eget utrymme (mormor bor i det som brukade vara mitt rum). Men jag har fått se Karl-Bertil Jonssons julafton, så jag känne rmig nöjd ändå.

Han som borde kastreras har önskat mig en god jul. Jag svarade med ett kort "Tack detsamma".

Nu sitter jag i stort sett bara och väntar på att tåget ska gå. Jag har slagit in mina julklappar, som nästan alla blivit inhandlade idag. Jag är väldigt orolig för att jag ska ha råkat glömma någon. Såhär oorganiserad inför julen har jag aldrig tidigare varit,  men nu känner jag mig någorlunda fridfull.

Andreas har varit här, han är hemma nu över julen. Vi har ätit tomtegröt och tittat på The Royal Tenembaums. Den här veckan kommer att vara fab, det känner jag på mig. Jag tar semester. Inte från jobbet, men från allt annat. Tydligen ska jag ut på juldagen som normalt folk från Nynäshamn. Tydligen ska jag ut med Espressohouseflocken och dricka öl på annandagen. Undrar om Lena vill följa med...

Jag har köpt en julklapp till mig själv, en julros att ha i håret. Jag ville visa er, men det var svårt för min lägenhet är dåligt upplyst. Jag försöker ändå:

Tänkte att ni skulle få lite konst också innan jag springer iväg till jobbet:

Dramatisk helg. Mer singel nu än innan.

Jag är okej, mest arg faktiskt.

Idag tog min pappa med mig på bio. Det är en tradition jag och min pappa har, någonting vi gjort tillsammans med ganska jämna mellanrum i flera år. Och min pappa är en filmfantast, det har aldig varit mainstreem-filmer det har handlat om. När jag var mindre var jag ganska negativt inställd till hans svåra, konstnärliga och politiska filmval. På äldre dar har jag insett att han kan det här med film. Det var han som tog med mig på Amelie från Montmartre, kommer jag exempelvis ihåg nu.

Hursomhelst. Den här filmen heter Happy  go Lucky och handlar om en 30-årig kvinna som bor tillsammans med sin bästa tjejkompis i en lägenhet i någon engelsk stad (Gud vad mina känslor för England stormade upp! ). Hon är bildlärare för småskolebarn och festar mest på sin fritid. I början av filmen blir hennes  cykel stulen och hon börjar därför ta körlektioner, vilket går väldigt hattigt. Hon träffar en stilig karl etc. Det var en sådan film som egentligen inte handlar om så mycket men som ändå lämnar en djupt engagerad. I början av filmen störde man sig verkligen på henne, Poppy, man tyckte bara hon var alldeles för mycket och alldeles för skrikig, okvinnlig, oattraktiv och osmidig. Sakta men säkert började man sedan under filmens gång att älska henne.

Folk: Man behöver faktiskt inte göra någonting vettigt av sitt liv!

Jag bor på hemlig adress i Vasastan. På väg till KB imorse gick jag förbi en lokal som förut var ett värdelöst konstgalleri som nu flyttat till Malmö. Nu, klockan halv 9 på morgonen, var lokalen fylld med folk. Det hade inte kommit upp någon skylt eller reklam över vad det nu var för någonting. Det hängde bara en för mig intetsägande, handskriven lapp om att jeans kostade 400 kronor, kjolar 300 osv. Jag blev väldigt nyfiken, men orkade inte gå in. Ville till 7eleven och köpa kaffe.

Senare på eftermiddagen, på väg hem, gick jag förbi lokalen igen. Den var fortfarande fylld med folk, det såg ut som värsta festen, men det var fortfarande inte direkt någon ledtråd om vad det var för någonting. Jag gick in, och det  visade sig vara en Acne-outlet. Jag gick fram till jeansbordet, där alla andra tjejer var, och började rota. Det roligaste var att det bara fanns ett stort gemensamt omkläddningsrum, så alla stod och prövade sina jeans tillsammans. Därinne, på kanske 15 kvm, stod 8 tjejer och två blyga killar. Jag hatar att prova jeans, gör det knappt ens ensam! Känner mig alltid gravt överviktig. Men ändå var det ganska trevligt och jag fick massa uppmuntran från medmänniskorna. Så jag köpte faktiskt ett par jeans. Det var dagens.

Jag har haft väldiga problem med min kandidatuppsats. Alla kanske inte ägnar sig åt sån här akademisk skit, men någon därute måste ju förstå vad jag pratar om!?

Jag skriver om ett väldigt intressant fenomen, nämligen gatukonst. Mer specificerat så skriver jag om konstnärsduon Masquerade, ni vet dom som stickar benvärmare kring lyktstolpar etc? Hur som helst, fram till nu har det varit en väldigt spretig uppsats. Jag har bara varit så överintresserad av ämnet att jag försökt  nämna alla spännande tendenser, hur ovidkommande de än må vara för mitt syfte. Det passar sig inte att arbeta så i en uppsats där man behöver en klar och tydlig frågeställning att ägna sig åt att besvara. Har jag insett. Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att min uppsats handlar om vad som händer med gatukonst när den institutionaliseras (alltså, för eventuella icke-akademiker: när den ställs ut på konsthallar och museer som vanlig konst). Mycket av poängen med gatukonst är ju att den ifrågasätter den kommersiella marknaden, konstmarknaden i synnerhet, och ifrågasätter reklamens monopol som legal opinionsbildare i det offentliga rummet.

Och så vill jag ha en feministisk teori att utgå från i min uppsats, eftersom att Masquerades val av material är väldigt förknippat med någonting "mjukt och kvinnligt" som de placerar ut i det offentliga rummet som fortfarande är väldigt kallt, hårt och mansdominerat. Det passar sig helt enkelt för ett feministiskt perspektiv. Dessutom, har jag väldigt nyligen insett, så finns det tydliga gemensamma nämnare med vågen av kvinnliga textilkonstnärer som trädde fram under 70-talet.

Och allt det här ska jag försöka få ihop. Ibland känns det självklart, ibland känner jag mig väldigt förvirrad. Nu vet ni i alla fall vad jag ägnar mig åt.

Idag har jag varit hemma hos Mika och fikat i timmar. Det var första gången jag såg hennes och Kribbes (stavning osäker?) nya lägenhet. Hon är sambo nu vilket känns lite overkligt men ändå så självklart.

När ens vänner gör sådana mogna saker känns de lite närmare en själv och då börjar man ju fundera på sin egen situation. Sedan jag flyttade hemifrån har jag alltid bott ensam, förutom i Rom, men då var det mer som ett underligt kvinnokollektiv. I början kunde det kännas lite ensamt och jag blev rastlös så fort jag var ensam hemma en kväll. Sedan vande jag mig nog och känner mig nu för det mesta väldigt bekväm med mitt eget sällskap. Men jag har ändå alltid tänkt att jag nog någon gång kommer att bo tillsammans med en pojkvän. Tänk om jag inte klarar av att spendera så mycket tid med en annan människa? Eftersom att jag aldrig har testat och nu dessutom har blivit så bekväm med min ensamhet? Undrar hur jag kommer känna mig den dagen jag flyttar ihop med någon...jag kan inte låta bli att tänka att jag nog alltid kommer att känna mig lite lite obekväm. Jag har mina små konstiga vanor som nu sitter ganska djupt rotat. Men det kan nog ha att göra med att jag aldrig har upplevt hur det är att vara i ett klockrent förhållande. Då kanske allt skulle falla på sin plats.

Angående bloggen: Min bästa vän Lena hatar bloggar. Hon tycker att bloggerskor är självcentrerade och ytliga människor som känner behövet av att delge världen om vilka caféer de har druckit kaffe på och vad de har på sig. Och jag håller nog till viss del med henne. Så ingen Dagens Outfit, bara om jag skulle råka få till det riktigt jävla klockrent någon dag.  Men jag kommer nog att skriva ganska mycket om mig själv och människorna runt omkring.

Och: Det jag faktiskt känner att jag kan lite mer om än alla andra är: konst, böcker och mat (italiensk).

Nu ska jag snart till Universitetet för en liten öl med Lena och Emma. Men bara en, för jag börjar jobba TIDIGT imorgon.

Ha en trevlig fredagskväll!

Jag har inte riktigt funderat ut vad jag vill göra av den än. Låt mig återkomma lite senare.  Den kommer att bli storslagen!