Sigrids blogg

Igår var det releasefest för 10-tals nya nummer, en introduktion till kenyansk prosa och poesi. Platsen var Teaterstudio Lederman. Helt perfekt för ändamålet. Lokalen är magisk om än lite nedgången (ingenting man märker av om man inte går bakom kulisserna). Röd sammet, levande ljus, jazzmusik i bakgrunden. Ni vet sådana där rum som får det att kännas som om man har druckit mycket rödvin, även innan man har gjort det.

Nyligen gick jag igenom några av mina gamla dagboksanteckningar. De speglade en svunnen tid som jag minns som igår.  Detta nedstamp handlade om en helt vanlig dag för den cafétjej som jag var. Blond, håret i en hög knut. Jag ser ofta sådana tjejer, nästan varje dag, och jag tycker mig veta precis hur de känner sig. Jag kan sluta ögonen och minnas rutinerna. Replikerna som upprepas gång på gång på gång. Den här kvällen var jag arg och besviken på mig själv. Jag kunde tydligen inte släppa arbetsdagens sista händelse. Timmen innan stängning hade det denna dag varit ovanligt lugnt. Så lugnt att jag faktiskt för en gångs skull hade hunnit städa undan i stort sett allting till klockan fem (och just denna dag ville jag gärna hinna färdigt tidigare eftersom att det var tisdag, och jag på tisdagar läste en kvällskurs i italiensk litteratur vid Stockholms universitet). Precis vid femklockslaget, möjligen två minuter i, stängde jag av kaffet och slängde in kannorna med den sista omgången disk. Jag skrev ut en kassarapport och skulle precis börja räkna kassan när en man kommer in med en kvinna bakom sig (hon förblir tyst under hela scenen som följer). De börjar titta på bakverken i montern. Jag säger med min vänligaste röst (caférösten, den jag lärt mig att alltid använda, den jag inte kan sluta använda vid arbetsdagens slut, den jag till min stora förskräckelse ibland fortfarande kommer på mig själv med att använda) ”vi har tyvärr stängt…” Mannen svarar mig snabbt, de här hade han tänkt ut i förväg: ”Nähä du, det har ni inte alls det, min klocka är fem i! Vi hinner precis”. Här övervägde jag faktiskt att be om att få titta på hans klocka, men insåg väl att det hade varit en helt orimlig situation. Istället försöker jag få honom att förstå praktikaliteterna, som att det inte finns något kaffe, att alla maskiner är avstänga och att jag redan dragit ut dagsrapporten. Han muttrar till sin fru att de väl får klara sig utan kaffet. ”Men en bit chokladtårta ska vi minsann dela på”. Han får tårtjävlen och jag kan inte låta bli att i hemlighet ta fem kronor extra betalt för den. Han betalar för den torra lilla tårtbiten och jag vet att han kommer känna sig nöjd oavsett hur mjäkigt den smakar. För det här var en principsak. En maktkamp. En klasskamp. En könskamp.

 

Mina Halloweenmuffins. Färskare än händelsen som beskrivs ovan.

Idag har varit en tung dag med tanke på gårdagens valresultat. Jag har haft smskontakt med många under dagen, alla känner sig ledsna och uppgivna. Sverigedemokraterna är inne i riksdagen och alliansen "vann". Eller vad man ska säga.

Jag vet att jag skrev bara några dagar innan valet att det säkert skulle gå såhär, men jag var ändå inte beredd. Jag blev så uppmuntrad av att alla jag pratat med röstar på de rödgröna eller Fi. På något underligt vis lyckades jag intala mig själv att min lilla bubbla avspeglade Sverige.

Idag hade jag min första praktikdag på tidningen 10tal, där jag kommer praktisera högst sporadiskt tills vidare (eftersom att jag tyvärr är beroende av en förvärvsinkomst). Temat för årets bokmässa är Afrika och nästa nummer 10tal kommer avspegla detta med texter av och om några av de mest framstående afrikanska författarna. Nästa måndag är det releasefest. Jag ska stå i baren, så kom gärna dit (fast tro inte att ni får gratisöl). Om ni är oroliga så kan jag rapportera att kulturredaktionernas arbete än så länge fortgår, trots valresultatet. Vi får se hur länge de får finnas kvar. Idag har jag sprungit fram och tillbaka till stadsbiblioteket, lärt mig lite om hur man gör när man kontaktar press, gjort "Ny prenumerant"-lappar samt gått igenom en hel drös med dikter skrivna av tio -och elvaåringar. Jag valde metodiskt ut de bästa och sorterade undan resten, kände mig som en diktator under hela processen. Imponerande många tioåringar skrev om döden och andra svåra ämnen. Dessa tyckte jag generellt sett om. Några dikter, speciellt av tioåringarna, var väldigt sakliga. Dessa hade också sin charm. En flicka skrev att jag gärna skulle vilja ha en papegoja, men just nu har jag redan en kanin så jag måste nog vänta lite (tills kaninen dör, egen anmärkning). Det är nog det här jag vill göra när jag blir stor.

 

...vilket tyvärr är ganska sannolikt, är det bara att kavla upp ärmarna, tuffa till sig lite och anpassa sig. Tjäna sina pengar, sköta sig själv. Men dom MÅSTE föfan skaffa sig en bättre kulturminister. Det måste gå att hitta en moderat som är intresserad av någonting annat än pengar. Som förstår skillnaden mellan "kultur" och "underhållning". Föfan.

Idag skulle jag ha åkt hem till Agnes och Rickard och Vera på liten middag. För ett ögonblick glömde jag bort det och bestämde med pappa att vi skulle gå på bio klockan åtta, en film av Claire Dennis, en fransk regissör vars filmer just ni visas hos Filmklubben och som hitills varit fyllda av streetsmarta människor drabbade av becksvarta tragedier i Frankrikes slum. Men sen kom jag ihåg middagen och medan jag stod och kokade ihop dagens soppa (potatis och purjolök) på jobbet försökte jag pränta in i huvudet att jag skulle komma ihåg att ringa pappa och avboka bion så fort jag fick en stund över. Sen ringde Agnes och ställde in middagen. Så jag tänkte att då går jag väl på bion istället. Precis när detta beslutats i mitt huvud smsade pappa och sa att bion visst började klockan sex. Så det skulle jag ju inte hinna. Trots att jag från början dubbelbokat mig sitter jag nu alltså hemma. Kvällen har ägnats åt spaghettimiddag med Peter (vars planer också ställdes in!). Just nu varvar jag läsande, skrivande, nagelfixande och tedrickande.

Idag är det fredag och som sig bör på fredagar så är jag ledig. Därför sitter jag nu hemma i nynäshamn och äter brownie som mamma fått av en kollega i sjuklingspresent. Kom precis hit, behövde skriva ut en sak och hämta en bok som jag lånat på stadsbiblioteket, glömt kvar här i Nynäshamn någonstanns, och som biblioteket nu kräver tillbaka. Jag ska snart börja leta efter den.

Jag har ägnat senaste tiden åt att fatta beslut. Bland annat så har jag bestämt mig för...

...att jag nu, när jag är dömd till att arbeta, arbeta, och enbart arbeta ett tag framöver, ska börja spara rejäla summor pengar. Peter verkar tänka likadant, han ligger lite före mig, så snart kanske vi har en kontantinsats och kan flytta.

...att jag nog inte kommer klara av att enbart arbeta. Därför ska jag läsa en kvällskurs om italienska kvinnliga författare vid Stockholms universitet. Klarar jag det inte så klarar jag det inte. Inte mer med det.

...att jag ska ägna mina lediga måndagar och eventuellt några av mina lediga kvällar åt att styra upp tidningen 10-tals evenemang! Mest ser jag fram emot Barnpoesifestivalen. Synd att Vera är för liten, annars skulle jag ta med mig henne under armen.

...att jag ska ta mig i kragen och rösta på feministiskt initiativ. Det är det enda rätta. För Gudrun Schyman är faktiskt bäst. Dessutom är nog Fi partiet som bäst behöver min röst.

Imorgon kommer jag kanske dö av stress, för då har Roy Friberg vernissage på Edsvik konsthall. I nuläget är vi bara tre som ska arbeta och vi skulle verkligen behöva vara en till.

Sist men inte minst kommer en glädjande nyhet: H&Ms nya modesammarbete kommer vara med Lanvin, står det idag att läsa på Elles hemsida. Det tycker jag är ett fantastiskt beslut! Hoppas det blir så bra som jag föreställer mig.

Lanvins konstnärliga ledare Alber Elbaz. Bilden hämtad från Elle.se.

Jag är mycket lycklig den här fredagen. Den är fylld av framtidstro.