Sigrids blogg

Har ni lagt märke till att Gauguin plötsligt är dubbelt aktuell? Dels i och med den stora utställningen på Tate Modern i London och dels i och med att Mario Vargas Llosas har tilldelats Nobelpriset. Och jag tycker verkligen att det har uppstått en helt fantastisk diskussion på dn.se (och den seriösa delen verkar om jag förstår det rätt ha ägt rum även i pappersformatet). Kajsa Ekis Ekman kritiserar nobelpristagaren får sin oförmåga att skildra kvinnor som subjekt. En hel hord går till motangrepp, vissa har poänger men andra inga alls.

Vi får inte granska litteraturen utifrån politisk korrekthet, hävdar många av de mest kritiska.  Många av våra främsta författare skulle i så fall tas ner från sina piedestaler, Strindberg i synnerhet. Jag tycker att de stora geniförklarade männen behöver kritiseras, för många nådde nog sin stora framgång just för att de var så hänsynslösa mot sin omgivning. Man ska vara snäll. Jag vill också hävda att många av oss lite yngre kulturvetare faktiskt är ganska Strindbergskritiska. Saken med Strindberg är att han trots allt man skulle vilja slänga i hans ansikte var en begåvad och passionerad författare. Mario Vargas Llosas vet jag inte så mycket om. Läser just nu ”The way to Paradise” för att det är en fiktiv berättelse om just Gauguin som jag är väldigt nyfiken på. Bra eller inte, en författare som använder uttrycket ”knoppande bröstvårtor” är svår för mig att respektera. Jag förbehåller mig för att ett uttryck som detta har kunnat dyka upp i översättningsprocessen.

Hursomhelst. Mitt hjärta bultar för Gauguins primitivistiska Haiti-motiv. Jag vet nu mer om honom än när jag först kom i kontakt med dem. Han var inte bättre än någon av de andra stora manliga konstnärerna från slutet av 1800-talet/början av 1900-talet som lockades ut på långa resor för att förverkliga sina fantasier om unga, tillmötesgående, orientaliska kvinnor. I Gauguins fall tydligen så unga som tretton år. Jag är mycket besviken på honom och jag tycker inte lika mycket om hans ”unga flickor” längre. Jag har blivit obehjälpligt upplyst och kan inte gå tillbaka till att se dem så som jag brukade se dem. Synd, verkligen synd.

Den här bilden är min bästa:

Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv och kunna erkänna att de gubbsjuka ibland åstadkommer stordåd. Man får se till att inte ge dem mer uppmärksamhet än vad de förtjänar, snarare underdriva lite. Och den stora dödssynden vore att ha sex med dem. Hade inga kvinnor det skulle de så småningom tvingas till anpassning och försvinna.

"Min dotter och jag är som systrar. Hon verkar lättad när jag kommer. Så får hon tala svenska och slipper vara så anpassad. Hennes man är en moneymaker, och vad hon då har velat göra med sitt enda liv har fått anstå. Inte en decimal får dras från den karlns frihet. Han får skylla på jobbet och golfen och slippa familjen. Det är hans sätt att ha familj. Det är han som vill ha fler barn. Likadant var det med hennes far då han gick i sin krafts dagar. Nu är det jag som är den starkare och han får allt lita till att jag inte hämnas. Om han nu skulle få för sig att tänka i de banorna, han tror nog att han varit en otadlig make. Jag önskar att min dotter hade gift sig med en vanlig svensk som kan steka köttbullar och byta blöjor. Han kunde gärna fått vara rundnätt och halvskallig, vad på mig anbelangar. Unga kvinnor borde inte kära ner sig i vackra män. De är och förblir kärast i sig själva. När min man och jag kommer vågar hon mopsa sig. Jag är rädd hur hon har det när jag inte är där. De grälar i sovrummet när vi är där. Han argumenterar som i sitt styrelserum och hon skriker utan att hitta de rätta orden. Det ger honom rätt också i hennes ögon."

Ur Sigrid Combuchens Spill -en damroman.

Illustrationen från [email protected]

Till imorgon ska jag ha skrivit en hemtenta om italiensk litteratur. Två av de tre böckerna vi ska svara på frågor om har jag inte hunnit läsa riktigt så ordentligt att jag kan svara på alla frågorna om dem. Så tanken var att jag ikväll skulle plöja igenom litteraturen, imorgon gå upp tidigt tidigt och åka hem till Nynäshamn och sitta där och sammanställa allting. Orkar jag detta? har jag frågat mig själv. Jag pratade med mamma om saken i morse och lovade att jag skulle göra ett försök. När jag kom hem idag hittade jag inte böckerna jag skulle plöja igenom och insåg att jag hade lämnat dem hemma i Nynäshamn. Det avgjorde saken, ingen mer italienska. Det är så otroligt skönt när beslut fattar sig själva.

Här är Peter utanför fotografiska muséet.

Mörkare tider.

Vem är egentligen den här mannen? Jag försöker få fram lite matnyttig information, men får endast fram sånt som jag redan vet. Blir därmed ännu mera nyfiken. Vi har nog väldigt olika syn på konst han och jag, det tycker jag mig ana.

Peter och jag har börjat med en trevlig och romantisk sak. Vi har börjat läsa varandras böcker. Jag har alltid läst mycket. Peter har ganska nyligen börjat läsa mycket. Han har dyslexi, men är å andra sidan väldigt tålmodig. Det började med att jag övertalade honom att läsa Doktor Glas. Ikväll, alldeles nyligen, läste jag på Peters inrådan ut Igelkottens elegans. När en bok har funnits i ens liv dagligen under mer eller mindre en veckas tid brukar det så här precis efteråt kännas lite tomt. Just denna bok lämnar en sorgsen och eftertänksam. 

Nästa bok som jag tycker att Peter borde ge en chans (vi har båda varit skeptiska jämtemot den andres bokförslag hittills) är Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer. Jag tror att han skulle tycka om den.

Jag skaffar mig väldigt fort en åsikt om böcker jag hör talas om och anser mig omedelbart veta ifall de är värda att läsa eller inte. De böcker jag helst vill hinna läsa skriver jag upp på min boklista. Denna lista har jag hittills aldrig hunnit beta av helt, men de högst prioriterade böckerna läser jag och ytterligare några skummar jag igenom (detta gäller främst facklitteratur).

Jag tror att det emellanåt är bra att låta någon utifrån välja böcker åt en. Personen måste självklart känna en någorlunda väl och man ska självklart inte låta sig övertalas att läsa någonting som känns fel. Jag skulle till exempel aldrig läsa en deckare. På samma vis respekterar jag att exempelvis en bok som Det mest förbjudna skulle göra Peter illa till mods.

Överst på min boklista just nu: