Sigrids blogg

Nu ska jag berätta om konsten.

Som ni kanske har förstått tycker jag mycket om konst. Det finns några konstnärer vars konst jag tycker specielt mycket om, däribland Munch. Det kanske ni också har märkt. Däremot tror jag inte att det finns några konstnärliga genier, sånt försöker folk ofta hävda. Konstnärsmyten.  Vissa är mer lagda åt det kreativa hållet än andra och vissa är riktigt riktigt duktiga. Tycker jag.

Ändå. Vissa målningar är fantastiska och ser ut att vara målade utan några svårigheter alls, som om någon har dragit några några breda drag med penseln som det mest självklara i världen. Denna typ av konst tycker jag extra mycket om. Much är fantastisk på detta. Jag är fortfarande i det stadiet av mitt konstnärsskap, eller vad man nu ska kalla det, att jag inte riktigt vågar. Ni ska få ett Munch-exempel:

Så vill jag måla. Men jag kan inte. Ni har ju sett ungefär hur jag målar. Men jag tror att jag har kommit till en viktig insikt, bland annat genom att titta på Munchs lite tidigare verk. Här får ni se ett självporträtt han gjorde när han var 20-nånting.

Han var ju otroligt skicklig rent teknisk. Han kunde sina realistiska självporträtt. Det jag vill komma till är att jag tror att man måste vara oerhört säker för att våga måla så fritt som han gjorde senare i livet (som det åtminstone ser ut som att han gör). Så jag är inte alls ledsen, jag försöker bli säker.

Var det här ett väldigt tråkigt inlägg för er som inte är konstintresserade?

Jag tycker det var jätte intressant och lärorikt.

Jag vill ha mer lektioner i konst av dig :)

Jamen visst, säg bara till!

det ligger det säkert något i Sigrid. Vet du vad jag tror att folk menar när de pratar om konstnärsmyten? Jag tror att de menar att konstnärerna är galna, för det var många av dem. Till exempel munch. Är man galen kan man hänge sig på ett annat sätt, ett obundet frigjort sätt, när man sitter där på dårhuset.

Fast dom hade också gått på myten tror jag, dom galna konstnärerna alltså. Och så låg det väl lite i tiden, gjorde det inte det? Man skulle vara fattig, alkoholiserad och deprimerad konstnär. Helst skulle man ha tuberkulos. Dricka absint och röka opium. Det var fint.Jag tror det blir lite självuppfyllande. Ungefär som dagens emosar. Fast man romantiserar ju hellre kring det som varit. Hellre deppig i det tidiga 1900-talets Paris än här och nu. Jag brukar romantisera kring mina egna blåa perioder. Skyller mycket ogärna på värdsliga saker som mens. Hellre på olycklig kärlek eller existentiell ångest. Ja, du vet hur det är.



Fast man blir ju lite manisk av att måla.

Men man hamnar ju inte på dårhus bara för att man spelar galen. Och jag tror att de verkligen var fattiga och deprimerade för att ingen förstod deras utryckssätt, för visst vill man som konstnär att folk ska tycka om det man gör?

Jag förkastar inte det romantiska geniet, men du har rätt i att det låg på modet att vara galen, det var ju det hela den romanstiska epoken gick ut på.

Galen är överskattat, de konstnärer som var galna framhävs alldeles för mycket och drar ner på andra samtida konstnärers mentala trovärdighet...eller skapar en generaliserande bild... Dessutom som är väl alla lite galna, inte att förväxlas med psykiskt sjuka! Tar väl iofs visst mod att satsa på en karriär som konstnär, enklare att jobba på bank med fast lön varje månad...



Anyway man behöver inte vara psykiskt sjuk för att agera frigjort eller uttrycka sig kontroversiellt eller gå emot strömmen - men säkerhet är kanske nyckeln, eller en vilja att provocera? Nonchalans?



Insikt är i stort sett målet? Bara the final touches och dedication som behövs, grymt Sigrid!