Sigrids blogg

Jag älskar att alla vi "barn" har blivit så pass stora nu. Det märktes så tydligt under julen och det gav ett extra skimmer över denna julafton. Lille Henning ska börja läsa juridik nu i vår. I Lund, långt borta från sin mor och far. För att inte förvilla sig har han redan i förhand gått med i föreningen "vänsterjuristerna". Av mig och Peter fick han i julklapp en röd slips.

Och så har vi en liten plutt, Vera, som sätter lite fart på julfirandet. Om tio år kommer det kanske vara jättemånga små och då kommer vi att behöva hyra lokal. Om inte Agnes och Rickard har köpt en stor villa tills dess. Det skulle lösa alla problem.

Om ett år ungefär kommer jag förhoppningsvis att söka jobb, alltså riktigt jobb.

Det som är riktigt omskakande är att min vän Mika tillsammans med sin pojkvän har köpt en lägenhet och håller på att renovera.

Nu ska jag alldeles strax iväg till tandläkaren och om jag inte har några hål eller någon tandsten får jag dricka glögg ikväll. Annars inte. Aldrig.

Idag skulle ha varit min sista arbetsdag på Edsvik konsthall för i år, men jag har istället varit hemma sjuk. Kanske inte så allvarligt sjuk eftersom att jag mår bra nu, men imorse kändes det riktigt dåligt. Därför har jag idag straffat mig själv och min dåliga arbetsmoral (för jag får alltid dåligt samvete när jag är hemma från jobbet. Tänk på alla som inte har ett jobb) genom utegångsförbud. Jag har tvättat lite. Plockat lite. Och gjort kardemummatryffel.

I vår ska jag börja på Kulturvetarlinjen! Det är verkligen precis vad jag vill just nu, kom jag lite hastigt på för en och en halv månad sedan efter att ha pratat med studievägledaren på linjen. Jag ska gå ett år, introduktionsterminen och avslutningsterminen med praktik. Det där emellan har jag redan.

Jag tänker fortsätta på Nationalmuseet. Såklart. Där trivs jag. Jag tänker sluta på Edsvik, men har lovat hjälpa till i januari. Häromdagen sökte jag helt spontant jobb på Granit. Gick omkring i deras butik på Götgatan och tyckte att allting var så fint och att personalen var så trevlig och så tänkte jag att här skulle jag vilja jobba. En dag i veckan eller så. Hur det blir med det är egentligen mindre viktigt i sammanhanget.

Inifrån min lägenhet har jag observerat att det har snöat hela dagen. Peter har fixat alla gamla Batmanfilmer till mig. Ni vet, de där gamla. De som Tim Burton har gjort. Så bra! Jag ryser.

Så tycker jag verkligen om de 140 tavlorna av Einar Jolin som hänger på Liljevalchs (inte alla såklart!). Kanske är det bara för att jag är så förtjust i tidsepoken. Och Stockholm. Det känns som att han bara har gestaltat tiden (utställningen sträcker sig från 1910-tal till 1950-tal) rätt och slätt och att det inte skulle ha kunnat bli annat än vackert. Tydligen blev han beskyld för att vara just ytlig. Det är mycket kläder och interiörer. Inslag av den europeiska exotismen.

Med ens talade vi med låga upphetsade röster. Mitt hjärta slog plågsamt tydligt, om det nu inte var mors hjärta som slog. Jag kunde inte andas, det var som om hon sög ut allt syre ur rummet. Jag fick lust att knuffa bort henne från mig för hennes makt skrämde mig. Jag kunde inte klara av att hon rörde vid mig, på samma sätt som jag inte hade stått ut med att någon i familjen rörde vid mig när vi i sjukhusets väntrum fick reda på att pappa dött; det var som om mitt yttersta hudlager hade skalats bort och jag stod där naken och blottad. Mamma sa ord som jag hade hört henne yttra många gånger och föreställt mig ännu många fler gånger: jag måste göra slut med den där mannen, han hade haft ett förskräckligt dåligt inflytande över mig, även om han skiljer sig från sin fru måste jag tänka på hur olycklig han har gjort henne, och mig. Hur kunde jag tro att han tänkte gifta sig med mig om han inte respekterade mig och hur skulle han kunna respektera mig om jag inte respekterar mig själv. Hur kunde jag driva omkring så som jag gjorde? Alla de här åren. Följa med strömmen. Det var som om jag rodde en kanot och hade tappat paddeln så att kanoten nu drev med strömmen, med mig ombord...

"Du har kanske själv inte drivit omkring tillräckligt mycket, mamma. Familjen är inte allt här i livet."

"Vad har man då, om man inte har en familj?"

Efteråt skulle det slå mig att mamma menade allvar då hon ställde den frågan. Hon ville veta svaret och hur skulle jag kunnat tala om det. Jag kunde inte avslöja för henne att jag inte visste det.

"Mamma, du är inte jag, och jag är inte du. Tack gode Gud för det."

Allt jag sa var sant. Jag hade många gånger tänkt sådana upproriska tankar. Men nu uttalade jag dem plötsligt högt med sårad, barnslig röst. Det var i det ögonblicket som Clare sköt upp köksdörren. Tjugo i tio hade gästerna brutit upp. Äntligen. När jag körde tillbaka till Chautauqua Falls tänkte jag: Jag ska minsann straffa henne. Jag ska inte ringa i morgon. Kanske nästa dag. Kanske inte.

 

 

 

...annars hade det lätt kunnat bli lite kladdigt.

Allt det vita gör mig yr. Det är vansinnigt vackert och drömlikt. Lätt att tappa fotfästet. Tungt att gå. Ytterligare ett år går mot sitt slut. Året då mamma både fick och blev fri från bröstcancer. Idag fyller hon 58 år. Inatt gjorde jag prinsesstårta, men under kylningsprocessen skönk den oväntat ihop, så det blev bara två lager. Ikväll ska vi äta sniglar och dricka champagne. Ja, i min familj äter man sniglar. Tänk att vi lever i den här vita tillvaron. Tänk om det kommer hålla i sig i månader, som förra året.

Globalt sett: Tänk att vi lever i en värld där några få personer kan styra vilken information vi ska få ta del av. Foxnews föreslår att staten ska ta till "icke-juridiska aktioner mot Wikileaksgrundaren Julian Assange. Sarah Palin tycker att Assange ska jagas "på samma sätt som al-Qaida och talibanledare" (ur dagens DN). Istället för att diskutera dokumentens innehåll fördömer makthavare att de offentliggjorts. Och vem är det som har blivit våldtagen? Ett brott till synes utan offer. Varför agerar så många stora företag så starkt och omedelbart? Det måste vara så mycket vi inte vet. Olika påtryckningar från olika håll. Lite spännande ändå, kanske som i Kallocain.

Ändå kommer jag inte klippa mitt VISA-kort i två. Hemskt ledsen, men jag behöver det. Jag kan inte hantera kontanter, har aldrig kunnat. Och det är så fruktansvärt mycket snö och det är så fruktansvärt kallt. Häromdagen stod jag och Judith och rullade tryfflar och kokade kola medan vi tittade på hur snötäcket växte. Vi fantiserade om att vi skulle vara ungefär som hon i filmen Chocolat, hon som gör chokladpraliner och ligger med Johnny Depp och trollar bort hela den lilla stadens bitterhet och cynism med sin choklad. Sen tänkte jag att Peter är lite som min Johnny Depp.

Kanske skriver jag så här för att han är borta nu. Ganska länge är han borta, i nästan två dagar.