Kvällen i Uppsala.
Vi hade en mycket trevlig förfest, sen gick vi till Norrlands. Det brukar vara riktigt bra där, men igår var det lite b. Och det hade inte bara med Jocke att göra. För det första var det KÖTTMARKNAD. Så att det störde. För mig, som av någon anledning känner mig kränkt när killar som jag tycker är fula tycker att jag är snygg, blev det jätteobehagligt. Och så spelades gamla klassiker. Jag brukar nog tycka att det är trevligt, så kanske var jag bara på dåligt humör. I Stockholm är utelivet mer civiliserat. Det blir aldrig köttmarknad på det där obehagliga sättet. Mot slutet av kvällen köpte jag en drink som var knallblå och smakade hostmedicin (jag sa bara att jag ville ha en sur drink). Och utanför Norrlands, på väg hem, köpte Lotta en korv som var kall i mitten. Det var väl egentligen inte Norrlands fel.
Imorse mådde jag ovanligt bra. Jag och Lotta låg och tittade på Sex and the city och åt äggmackor. Jag duschade. Sen började jag promenera mot stationen för att ta tåget hem. På stationen upptäckte jag att jag hade tappat mitt kontokort. Det fanns verkligen inte någonstanns! Jag fick lite panik och ringde Lotta för de sista pengarna jag hade på mobilen. Jag hade verkligen inga kontanter på mig. Lotta förberedde sig på att ta sig ner till stationen och köpa en biljett hem åt mig. Sen kom jag på att jag ju har ett väldigt gammalt kontokort, som Nordea skickade till mig, men som jag inte har någon kod till. Tillsammans med leg fungerade det, så jag lyckades köpa en biljett hem. Mannen i kassan hjälpte mig att få fram numret jag behövde ringa för att spärra mitt kort. Tack! Men när jag skulle ringa gick inte det eftersom att mobilpengarna ju var slut. Så jag sprang in på Pressbyrån och laddade på mobilen med det gamla kortet. När jag skulle betala ringde Sten (bartendern). Jag klarade inte av att prata med honom just då. Sen ringde Lotta och frågade hur det gick för mig. Jag blev så distraherad att jag glömde det gamla kortet i chipläsaren. Mannen bakom mig i kön sprang efter mig. Tack! Sen kunde jag ringa och spärra mitt kort. Under den här incidenten kände jag mig ungefär som Johanna. Det var en riktig Johanna-situation. Där när jag hade glömt kortet i chipläsaren stod jag bara och skrattade för mig själv åt mig själv. Egentligen skrattade jag åt allt som hänt, även åt den föregående kvällen. Och jag lyckades nog involvera varenda människa på stationen. Jag måste ha tappat kortet i och med att jag köpte äckel-drinken.
Sen kunde jag i alla fall i lugn och ro ringa till Lotta och Sten. Som jag ska träffa ikväll och dricka öl med.
Nu ska jag springa över till min syster!
Usch... Det är jobbigt när en kille man dejtat o fortfarande på nåt sätt tycker om hittar nån ny. Det gör ont även fast man kanske inte ens vill ha honom själv...
Haha, sota du, det later som nanting jag skulle kunnat raka ut for! In fact, ungefar en vecka sen (nog lite langre) var jag och Sofia och handlade, vi hade lite brottom, och precis nar jag betalade sa ringde det, och jag lyckades da pa nagot satt tappa bort min lilla planbok/tygpase fran Indiska. Och den var efter det sparlost forsvunnen. Sa jag var tvungen att ringa och sparra mitt kort. Aj da. Och eftersom jag precis skulle lamna Australien sa kunde ingen skicka ett nytt, nu ar jag ju pa resande fot. Aj da. Och jag hade bokat mitt boende i Brisbane pa kortet, och nar jag sparrade kortet sa hade det automatiskt blivit avbnokat. Aj da. Men jag fick plats pa ett hostel i The Valley, vilket visade sig vara bra och jag traffade en gammal (ny)kompis som visst jobbade dar. Men, nu har jag ingen tillgang till mitt svenska bankkonto. Sa jag far lov att klara mig pa mina aus-pengar...
Tack alskade du for att jag fick lana din blogg lite! Jag har ju ingen egen och jag borjar trottna pa rese-dagbocker.
puss och kram J
