Sigrids blogg

Förr i tiden var kungligheterna omgivna av dramatik, det lär vi oss genom alla de historiska filmer och böcker som behandlar temat. De förgiftade sina egna bröder för att kunna lägga beslag på Kronan, de avrättade sina hustrur om dessa inte lyckades föda friska och starka tronarvingar. Idag händer det ytterst lite bland kungligheterna, man märker på hur de utan protester fogar sig in i de roller som förväntas av dem att de inte har så mycket egentlig makt. Nu händer det åtminstonne lite. Jonas bryter sig loss på ett dramatiskt vis. Förvirring uppstår då ingen idag tycks veta vad som väntar i situationer som dessa. Kommer Jonas nu bara att försvinna? Kommer vi aldrig att se honom mer? Jag föreställer mig att det förr i världen hade blivit offentlig dubbelavrättning.

Jag älskar kungligheter, och då menar jag den äldre typen: sinnessjuka, egoistiska och ondskefulla. Jag älskar filmen Den andra systern Boleyn. Fantastisk intrig.

 

Jag brukar läsa rubrikerna rörande vår svenska kungafamilj också. Jag hoppas alltid att de ska göra någonting som går att mäta med dramatiken från förr.

Vissa lediga dagar känns så lyxiga att man nästan inte tror att de kan vara tillåtna. Idag har varit precis en sådan dag. Vi vaknade ganska sent, Peter och jag. Långsamt mornade vi oss och gjorde oss i ordning för att åka till Moderna museet. Där åt vi familjebrunch med mamma, pappa, farmor, Anna, Lasse och Sima.

 

Tre sorters olika lax, skagenröra, äggkräm med löjrom, sallad med anjouvisdressing, småländskt isterband, stuvad dillpotatis, sveciaost, surdegsbröd, rensalami med mera med mera. Kan omöjligt komma ihåg allt.

 

 

Kaffe. Liten prinsessrulltårta, Skånsk äppelkaka, inlagda päron och plommon med konjaksgrädde, Hallon-och chokladmarmelad. Sedan sa vi farväl till Lee Lozano-utställningen, ganska i förbifarten. Peter och jag promenerade runt Skeppsholmen och Kastellholmen.

 

 

Peter har skadat sin hand.

 

Vi tittade på fina båtar.

 

 

Promenaden bara fortsatte och fortsatte, nästan hela vägen till Zinkenstamm. Jag köpte gamla nummer av Vanity Fair i affären för begagnade tidningar vid Mariatorget.

 

P&K

Igår blev mitt personalmöte inställt, Peter skulle komma hem från jobbet sent, och jag kände verkligen inte för att vara ensam hemma. Så jag bestämde mig för att åka hem till mamma och pappa i Nynäshamn. Det visade sig att jag hade valt en väldigt bra kväll att komma hem på - mamma och pappa hade just igår varit gifta i 20 år! Vi firade med räkor och cava, lax och limesås med mera med mera. Trevligt.

Hela gårdagen hade jag tryckt pingviner i skolan. Jag har börjat tycka att textiltryck är väldigt roligt, det tyckte jag inte alls i början. Jag tror att min första motvilja berodde på att jag trodde att man var tvungen att trycka mönster. Mönster är fint, men jag tröttnade fort och tappade koncentrationen. Mönster är inget för mig. På eftermiddagen gjorde jag ett stort tyg:

 

Idag har vi haft Göran och vi har gjort kollage-kroki, eller vad man ska kalla det. Jobbigt. Svårt. Kladdigt.

 

 

Vår uppgift på Textiltrycket handlar om Smuts. En uppgift som vi får tolka ganska fritt. Jag började genast tänka på kroppssmuts, eftersom att det onekligen är den äckligaste sortens smuts. Dessa tankar ledde mig till fenomenet kroppsbehåring, som av vissa verkar betraktas som någonting närmast ohygieniskt. I alla fall kroppsbehåring på kvinnor.

Ju mer jag tänker på det, desto starkare blir sambandet. Båda kommer hela tiden tillbaka, oavsett hur mycket man kämpar för att hålla det borta. Dessutom verkar båda dessa komma tillbaka snabbare och mer, ju mer man tar bort det.

Tack alla ni som kom till min skola och hälsade på i helgen! Tack även alla ni som ville komma, men inte kunde. Tanken räknas. Och förlåt till er som inte ens visste om att det var. Jag har inte varit jätteduktig på att skicka ut vernissagekort. Det var som att Vårutställningen dök upp från ingenstanns, trots att våra lärare har pratat om den mer och mer för varje vecka som den närmade sig. Plötsligt är den förbi. Imorgon är det städning.

Idag har jag jobbat några timmar på morgonen/förmiddagen. Sedan har jag strosat lite i stan. Tittat på saker och promenerat. Jag har varit ganska lättretlig och känslig till och från de senaste dagarna. Jag tror att det började i tisdags. Jag hoppas och tror att det är jag som lider av det mest. Jag kan bete mig bland folk.

Jag behöver sova och så behöver jag ny vecka. Och så behöver jag att saker som jag går omkring och är nervös för ska bli överstökade. Det kommer dom nog bli nästa vecka.

Ikväll tittar jag och Peter på Family Guy. Det borde ni också göra.

P&K.

Idag börjar Nyckelviksskolans Vårutställning! Så roligt, roligt. Igår hängde vi utställningen, det var mindre roligt. I slutet av dagen kände alla att vi under 8 timmar hade gjort någonting som borde ha kunnat göras på två timmar. Alla är lite lättretlig just nu. Nervösa över släktingar och pappor som kommer komma. Jag är inte nervös, jag har ingen jag tror komer komma som jag behöver vara rädd för. Jag har faktiskt inte ens bjudit någon som jag inte vill ha där.

Idag har vi sovmorgon. Jag äter långfrukost, istället för att sova en timme extra. Dricker mycket kaffe.

Jag tänkte skriva om en händelse inom modevärlden, nämligen franska Elles aprilnummer. På framsidan figurerar modellen Tara Lynne. Tara Lynne är plus-sizemodell, ändå är modereportaget seriöst och vägjort. Det är inget b-reportage, som brukar vara fallet när större modeller får synas, utan till synes på fullaste allvar.

Jag och min klass har fått äran att ställa ut våra betongskulpturer, som vi precis har börjat med, på Millesgårdens årliga Fontänfest den 8:e maj. Det verkar bli ett väldigt jippo. Kanske lite enligt diktaturmetoder valdes ämnet hav. Idag specificerades ämnet till fisk, för enhetlighetens skull. Jag som redan igår hade börjat skulptura på en näckros fick uppskov och behöver inte göra fisk.

I vår skulptursal luktar det nu riktigt obehagligt, för vår lärare har köpt in fisk, ostron och andra skaldjur. Jag tecknar av dem lite ibland. Det är ganska intressant.

 

Jag är lite irriterad på min skola just nu. Allt går så långsamt. Idag hade vi lite samling på morgonen, och prat, prat, prat. Lite vagt om Vårutställningen. Sedan fick de som inte gjort klart sitt måleriprojekt ägna sig åt det resten av dagen och vi som var klara fick, hmmm, typ, gå på någon utställning.

Jag och Sofia åkte till Kungliga Akademien för de fria konsterna och Carnegie Art Award*. Det blev bättre och bätte ju längre in mot utställningens kärna man kom.

Godiset är kvar.

Jag och Peter sov i "sommarstugan". Den är inte riktigt gjord för att sova i på vintern, men om man eldar och håller ihop så går det bra. När jag var liten tyckte jag att vår sommarstuga inte var så mycket att ha. Ingen dusch. Inget varmvatten alls för den delen (på vintern finns det inget vatten över huvud taget!). Den ligger inte ens i skärgården, utan mitt i skogen. Tre kilometer bort finns en skogstjärn som man kan bada i.

Hursomhelst, nu för tiden tycker jag att det gamla skogvaktarbostället är ganska fint. Jag hoppas och tror att Peter också tyckte det.

 

 

Min pojkvän har världens finaste ögonfransar. Det känner jag mig mycket nöjd med.

 

Igår var jag och Pappa på bio igen. Vi såg "Med kameran som tröst 2" av Carl Johan de Geer. Jag som tycker att det är spännande med kändisar tyckte att det var roligt att Carl Johan de Geer själv och Marianne Lindberg de Geer var där. Hursomhelst, inte viktigt.

Jag tycker att Carl Johan är en mysig gammal man som berättar väldigt bra. Om sitt liv.

Jag blev en ung konststuderande. Vi unga trodde att vi var existentialister bara för att vi hade läst Kafka och gick i svarta kläder. Jag gifte mig. Jag blev ännu mer existentialist. Jag gifte mig igen.Vi flyttade omkring från rivningslägenhet till rivningslägenhet. Jag tyckte mycket om färger och mönster. Jag lärde mig silkscreentryckets teknik och började trycka tyger. Jag tryckte fler och fler tyger och hängde upp alltihop. Jag påstod ivrigt att våldsamma färger och mönster skulle hänga tätt intill varandra, att andra bilder kunde placeras ovanpå tygerna lite hur som helst. Vi skulle skapa en ny värld och vi var säkra på att den skulle komma, med vår hjälp. Jag hade verkligen kameran som tröst vid denna tid. Den följde mig överallt. Jag trodde att fotografering var en politisk handling. Ett sätt att ta ställning. Jag insåg inte alls att varje fotografi bara kan värderas av den som tittar på det. Ett fotografi är neutralt, det har ingen inbyggd progressiv kraft. Men det trodde jag då.