Idag är jag ledsen.
Eller kanske mer deppig egentligen. Ohormonisk. Så jag avreagerade mig lite på Lena, fast på mitt vänliga och försynta sätt.
Egentligen tror jag att det började redag igår, jag hade två jätteotrevliga och missnöjda kunder. Tanter. Först skulle båda två upprepade gånger säga att det var sanslöst att en kopp kaffe kostade 25 kronor. Jag svarade inte, jag svarar aldrig på sånt. Så frågade jag om dom ville ha mjölk i kaffet och då svarade den ena tanten (den andra hade gått bort och tagit ett bord) att "ja, såklart!". När jag hade hällt i kaffe och mjölk i kopparna ropade hon att det bara skulle vara mjölk i den ena. Jag hällde upp en ny kopp, sa ingenting, log. När de hade satt sig vid sitt bord började de skrika om att det var smulor på golvet runt deras bord. Jag jobbar ensam på mitt café, mitt på dagen har jag inte tid att sopa golvet, ibland hinner jag tyvärr inte ens torka av borden eller ta hand om disken. Sen lämnade de mig äntligen ifred, men innan de gick var de tvungna att gå förbi mig där jag stod i kassan och säga att kaffet var uräckligt. De hade i varje fall druckit upp sitt kaffe konstaterade jag då jag plockade undan efter dem. Dessutom hade de haft med sig bullar från Ica. Jag är så fel person att jobba inom servicebranchen, för jag tar åt mig av allt.
När jag sedan kom hem ganska sent på kvällen, runt halv tio, var det ett debattprogram där de pratade om den där femtonåriga flickan som blivit våldtagen och tagit livet av sig dagen innan hon skulle vittna. Jag suger åt mig som en svamp av all dålig energi. Allting upplevs som ytterst personligt.
Snart ska jag i alla fall träffa Mamma och Agnes och se Tre systrar på Stockholms stadsteater.
Egentligen tror jag att det började redag igår, jag hade två jätteotrevliga och missnöjda kunder. Tanter. Först skulle båda två upprepade gånger säga att det var sanslöst att en kopp kaffe kostade 25 kronor. Jag svarade inte, jag svarar aldrig på sånt. Så frågade jag om dom ville ha mjölk i kaffet och då svarade den ena tanten (den andra hade gått bort och tagit ett bord) att "ja, såklart!". När jag hade hällt i kaffe och mjölk i kopparna ropade hon att det bara skulle vara mjölk i den ena. Jag hällde upp en ny kopp, sa ingenting, log. När de hade satt sig vid sitt bord började de skrika om att det var smulor på golvet runt deras bord. Jag jobbar ensam på mitt café, mitt på dagen har jag inte tid att sopa golvet, ibland hinner jag tyvärr inte ens torka av borden eller ta hand om disken. Sen lämnade de mig äntligen ifred, men innan de gick var de tvungna att gå förbi mig där jag stod i kassan och säga att kaffet var uräckligt. De hade i varje fall druckit upp sitt kaffe konstaterade jag då jag plockade undan efter dem. Dessutom hade de haft med sig bullar från Ica. Jag är så fel person att jobba inom servicebranchen, för jag tar åt mig av allt.
När jag sedan kom hem ganska sent på kvällen, runt halv tio, var det ett debattprogram där de pratade om den där femtonåriga flickan som blivit våldtagen och tagit livet av sig dagen innan hon skulle vittna. Jag suger åt mig som en svamp av all dålig energi. Allting upplevs som ytterst personligt.
Snart ska jag i alla fall träffa Mamma och Agnes och se Tre systrar på Stockholms stadsteater.
Kommentarer
Postat av: Helena
du är väldigt fin sigrid, glöm inte det! Jag vet hur det är, man tar åt sig fast man inte vill, men som sagt det är bara att tänka att de förmodligen är sura och bittra över sina liv och måste ta ut det på någon annan.. men du är bäst! det tycker i alla fall jag!
Postat av: Lena
Jag är till för sådant också.
Trackback
