Fenomenet Tid.

Igår pratade jag med en gammal vän som jag inte träffat på säkert flera månader (eller..som jag snart kommer till så är min tidsuppfattning inte den bästa). Förra sommaren umgicks vi ganska mycket, för då bodde vi båda i Bergshamra. Vi brukade springa tillsammans på morgnarna och en gång grillade vi och drack folköl i skogen. Jag kommer ihåg den här perioden av mitt liv, men det känns som om det vore för många år sedan. Allting är annorlunda nu. Jag har flyttat två gånger sedan dess och delvis bytt ut min bekantskapskrets. Nu målar jag om dagarna, då pluggade jag på universitetet. Eller, eftersom att det här var under sommaren jobbade jag väl mest. Visserligen på samma café, men då klev jag bara på buss 509 som gick precis utanför dörren för att ta mig dit. Det känns avlägset som om det vore ett annat liv, men det var alltså inte ens ett år sedan. Den insikten känns så fantastiskt bra! För jag är en väldigt rastlös person, som väldigt ofta upplever min tillvaro som totalt stillastående. När jag ser ur ett något längre perspektiv är det alltså inte så... Det innebär också att jag inte har ägnat mig åt mitt underliga till och från-förhållande år efter år efter år, vilket det också känns som ibland. Det känns ännu bättre!

Hursomhelst, imorgon kommer min gamle vän* hit på middag för att se hur jag bor.

Snart ska jag iväg på personalmöte, till vilket jag måste ha bestämt mig för hur mycket jag vill jobba i sommar. Svårt att veta nu... Sen är det måndagsöl!


Persistence of time, Salvador Dalí.

Jag hatar den här målningen, men jag tror att Lena tycker om den. Hon tycker om dom där surrealisterna.

*Alltså, han är inte gammal. Jag menar att jag har känt honom länge.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0