Sigrids blogg

Idag tog min pappa med mig på bio. Det är en tradition jag och min pappa har, någonting vi gjort tillsammans med ganska jämna mellanrum i flera år. Och min pappa är en filmfantast, det har aldig varit mainstreem-filmer det har handlat om. När jag var mindre var jag ganska negativt inställd till hans svåra, konstnärliga och politiska filmval. På äldre dar har jag insett att han kan det här med film. Det var han som tog med mig på Amelie från Montmartre, kommer jag exempelvis ihåg nu.

Hursomhelst. Den här filmen heter Happy  go Lucky och handlar om en 30-årig kvinna som bor tillsammans med sin bästa tjejkompis i en lägenhet i någon engelsk stad (Gud vad mina känslor för England stormade upp! ). Hon är bildlärare för småskolebarn och festar mest på sin fritid. I början av filmen blir hennes  cykel stulen och hon börjar därför ta körlektioner, vilket går väldigt hattigt. Hon träffar en stilig karl etc. Det var en sådan film som egentligen inte handlar om så mycket men som ändå lämnar en djupt engagerad. I början av filmen störde man sig verkligen på henne, Poppy, man tyckte bara hon var alldeles för mycket och alldeles för skrikig, okvinnlig, oattraktiv och osmidig. Sakta men säkert började man sedan under filmens gång att älska henne.

Folk: Man behöver faktiskt inte göra någonting vettigt av sitt liv!