Carl Johan.
Igår var jag och Pappa på bio igen. Vi såg "Med kameran som tröst 2" av Carl Johan de Geer. Jag som tycker att det är spännande med kändisar tyckte att det var roligt att Carl Johan de Geer själv och Marianne Lindberg de Geer var där. Hursomhelst, inte viktigt.
Jag tycker att Carl Johan är en mysig gammal man som berättar väldigt bra. Om sitt liv.
Jag blev en ung konststuderande. Vi unga trodde att vi var existentialister bara för att vi hade läst Kafka och gick i svarta kläder. Jag gifte mig. Jag blev ännu mer existentialist. Jag gifte mig igen.Vi flyttade omkring från rivningslägenhet till rivningslägenhet. Jag tyckte mycket om färger och mönster. Jag lärde mig silkscreentryckets teknik och började trycka tyger. Jag tryckte fler och fler tyger och hängde upp alltihop. Jag påstod ivrigt att våldsamma färger och mönster skulle hänga tätt intill varandra, att andra bilder kunde placeras ovanpå tygerna lite hur som helst. Vi skulle skapa en ny värld och vi var säkra på att den skulle komma, med vår hjälp. Jag hade verkligen kameran som tröst vid denna tid. Den följde mig överallt. Jag trodde att fotografering var en politisk handling. Ett sätt att ta ställning. Jag insåg inte alls att varje fotografi bara kan värderas av den som tittar på det. Ett fotografi är neutralt, det har ingen inbyggd progressiv kraft. Men det trodde jag då.
I filmen förvandlades han till varulv.
Jag tycker att Carl Johan är en mysig gammal man som berättar väldigt bra. Om sitt liv.
Jag blev en ung konststuderande. Vi unga trodde att vi var existentialister bara för att vi hade läst Kafka och gick i svarta kläder. Jag gifte mig. Jag blev ännu mer existentialist. Jag gifte mig igen.Vi flyttade omkring från rivningslägenhet till rivningslägenhet. Jag tyckte mycket om färger och mönster. Jag lärde mig silkscreentryckets teknik och började trycka tyger. Jag tryckte fler och fler tyger och hängde upp alltihop. Jag påstod ivrigt att våldsamma färger och mönster skulle hänga tätt intill varandra, att andra bilder kunde placeras ovanpå tygerna lite hur som helst. Vi skulle skapa en ny värld och vi var säkra på att den skulle komma, med vår hjälp. Jag hade verkligen kameran som tröst vid denna tid. Den följde mig överallt. Jag trodde att fotografering var en politisk handling. Ett sätt att ta ställning. Jag insåg inte alls att varje fotografi bara kan värderas av den som tittar på det. Ett fotografi är neutralt, det har ingen inbyggd progressiv kraft. Men det trodde jag då.
I filmen förvandlades han till varulv.
Jag fick en bok av mamma i julklapp, skriven av just Carl Johan de Geer. "Jakten mot nollpunkten". Den var också väldigt bra. Men om man nu ska säga någonting negativt så var det ganska mycket upprepning. Man klarar sig med att antingen läsa boken eller se filmen.
Kommentarer
Trackback
