Försöka rädda Gauguin.
Har ni lagt märke till att Gauguin plötsligt är dubbelt aktuell? Dels i och med den stora utställningen på Tate Modern i London och dels i och med att Mario Vargas Llosas har tilldelats Nobelpriset. Och jag tycker verkligen att det har uppstått en helt fantastisk diskussion på dn.se (och den seriösa delen verkar om jag förstår det rätt ha ägt rum även i pappersformatet). Kajsa Ekis Ekman kritiserar nobelpristagaren får sin oförmåga att skildra kvinnor som subjekt. En hel hord går till motangrepp, vissa har poänger men andra inga alls.
Vi får inte granska litteraturen utifrån politisk korrekthet, hävdar många av de mest kritiska. Många av våra främsta författare skulle i så fall tas ner från sina piedestaler, Strindberg i synnerhet. Jag tycker att de stora geniförklarade männen behöver kritiseras, för många nådde nog sin stora framgång just för att de var så hänsynslösa mot sin omgivning. Man ska vara snäll. Jag vill också hävda att många av oss lite yngre kulturvetare faktiskt är ganska Strindbergskritiska. Saken med Strindberg är att han trots allt man skulle vilja slänga i hans ansikte var en begåvad och passionerad författare. Mario Vargas Llosas vet jag inte så mycket om. Läser just nu ”The way to Paradise” för att det är en fiktiv berättelse om just Gauguin som jag är väldigt nyfiken på. Bra eller inte, en författare som använder uttrycket ”knoppande bröstvårtor” är svår för mig att respektera. Jag förbehåller mig för att ett uttryck som detta har kunnat dyka upp i översättningsprocessen.
Hursomhelst. Mitt hjärta bultar för Gauguins primitivistiska Haiti-motiv. Jag vet nu mer om honom än när jag först kom i kontakt med dem. Han var inte bättre än någon av de andra stora manliga konstnärerna från slutet av 1800-talet/början av 1900-talet som lockades ut på långa resor för att förverkliga sina fantasier om unga, tillmötesgående, orientaliska kvinnor. I Gauguins fall tydligen så unga som tretton år. Jag är mycket besviken på honom och jag tycker inte lika mycket om hans ”unga flickor” längre. Jag har blivit obehjälpligt upplyst och kan inte gå tillbaka till att se dem så som jag brukade se dem. Synd, verkligen synd.
Den här bilden är min bästa:
Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv och kunna erkänna att de gubbsjuka ibland åstadkommer stordåd. Man får se till att inte ge dem mer uppmärksamhet än vad de förtjänar, snarare underdriva lite. Och den stora dödssynden vore att ha sex med dem. Hade inga kvinnor det skulle de så småningom tvingas till anpassning och försvinna.
