Dagen som borde ha varit lönedagen.
Jag hade knappt hunnit vakna imorse innan Judith ringde mig. Hon var förtvivlad, hungrig och ledsen. Vi har nämligen inte fått vår lön idag, som vi enligt våra lönespecifikationer borde ha fått. På min internetbank står det nu att jag ska få den imorgon. Ingen katastrof för min del, men för Judith däremot. I lördags kväll ringde hon mig från Vetlanda och frågade ifall jag var säker på att vi skulle få våran lön idag. Jag svarade att jag var helt säker. Att hon lugnt kunde festa upp sina sista pengar. Gumman, så tokigt det kan bli. Nu är hon iallafall hemma i Stockholm med lite pastasallad i magen.
Min dag har varit lite som en lång promenad i höstsoliga men kyliga Stockholm. Jag har rört mig mellan förskolor, fritids och lågstadium för att göra reklam för Barnpoesifestivalen som äger rum nu på lördag. Jag har hittat bästa fiket i hela Stockholm, tyvärr har jag ingen aning om vad det heter. Jag vet dock att det är mytomspunnet, för jag kände själv igen mig så fort jag klivit innanför dörren. Någon måste ha bloggat om det någon gång. Hursomhelst, det måste härstamma från 50- eller 60-talet och kan inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Kvinnan som står bakom disken och bakar kakorna är gammal. En gammal farbror som kanske är hennes man kom in och hjälpte henne en stund. Hit går man inte för de fantastiska mackorna, här är mackorna torra och små med enbart smör och ost. Inte ens en gurkskiva. Hit går man inte för klanderfri service. Här håller man sig på sin kant. Man ska gå hit om man vill dricka kaffe ur tråkiga koppar, skriva, läsa och titta på intressanta människor.
Några pensionärsgubbar satt vid ett stort bord ganska nära mig. Att döma av deras samtal verkade de ha någon sorts herrförening, kanske en filmklubb. De försökte sammanställa sina almenackor. Jag lyssnade uppmärksamt och vet därför när de ska ha nästa styrelsemöte. Då ska jag också vara där. De påminde lite om hur det brukar låta när jag, Lotta, Aida, Mika, Emelie, Sofia och Johanna brukar träffas allihopa några få gånger per år. Desperat bläddrande i våra almenackor för att hitta nästa datum då vi alla är lediga.
Min dag har varit lite som en lång promenad i höstsoliga men kyliga Stockholm. Jag har rört mig mellan förskolor, fritids och lågstadium för att göra reklam för Barnpoesifestivalen som äger rum nu på lördag. Jag har hittat bästa fiket i hela Stockholm, tyvärr har jag ingen aning om vad det heter. Jag vet dock att det är mytomspunnet, för jag kände själv igen mig så fort jag klivit innanför dörren. Någon måste ha bloggat om det någon gång. Hursomhelst, det måste härstamma från 50- eller 60-talet och kan inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Kvinnan som står bakom disken och bakar kakorna är gammal. En gammal farbror som kanske är hennes man kom in och hjälpte henne en stund. Hit går man inte för de fantastiska mackorna, här är mackorna torra och små med enbart smör och ost. Inte ens en gurkskiva. Hit går man inte för klanderfri service. Här håller man sig på sin kant. Man ska gå hit om man vill dricka kaffe ur tråkiga koppar, skriva, läsa och titta på intressanta människor.
Några pensionärsgubbar satt vid ett stort bord ganska nära mig. Att döma av deras samtal verkade de ha någon sorts herrförening, kanske en filmklubb. De försökte sammanställa sina almenackor. Jag lyssnade uppmärksamt och vet därför när de ska ha nästa styrelsemöte. Då ska jag också vara där. De påminde lite om hur det brukar låta när jag, Lotta, Aida, Mika, Emelie, Sofia och Johanna brukar träffas allihopa några få gånger per år. Desperat bläddrande i våra almenackor för att hitta nästa datum då vi alla är lediga.
I ärlighetens namn så tycker jag så mycket om färgkombinationen svart/rosa att jag njuter av att titta på sidan för dagens planering i dagboken:
Till imorgon ska jag ha skrivit en hemtenta om italiensk litteratur. Två av de tre böckerna vi ska svara på frågor om har jag inte hunnit läsa riktigt så ordentligt att jag kan svara på alla frågorna om dem. Så tanken var att jag ikväll skulle plöja igenom litteraturen, imorgon gå upp tidigt tidigt och åka hem till Nynäshamn och sitta där och sammanställa allting. Orkar jag detta? har jag frågat mig själv. Jag pratade med mamma om saken i morse och lovade att jag skulle göra ett försök. När jag kom hem idag hittade jag inte böckerna jag skulle plöja igenom och insåg att jag hade lämnat dem hemma i Nynäshamn. Det avgjorde saken, ingen mer italienska. Det är så otroligt skönt när beslut fattar sig själva.
Kommentarer
Trackback
