Peter och jag
Peter och jag har börjat med en trevlig och romantisk sak. Vi har börjat läsa varandras böcker. Jag har alltid läst mycket. Peter har ganska nyligen börjat läsa mycket. Han har dyslexi, men är å andra sidan väldigt tålmodig. Det började med att jag övertalade honom att läsa Doktor Glas. Ikväll, alldeles nyligen, läste jag på Peters inrådan ut Igelkottens elegans. När en bok har funnits i ens liv dagligen under mer eller mindre en veckas tid brukar det så här precis efteråt kännas lite tomt. Just denna bok lämnar en sorgsen och eftertänksam.
Nästa bok som jag tycker att Peter borde ge en chans (vi har båda varit skeptiska jämtemot den andres bokförslag hittills) är Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer. Jag tror att han skulle tycka om den.
Jag skaffar mig väldigt fort en åsikt om böcker jag hör talas om och anser mig omedelbart veta ifall de är värda att läsa eller inte. De böcker jag helst vill hinna läsa skriver jag upp på min boklista. Denna lista har jag hittills aldrig hunnit beta av helt, men de högst prioriterade böckerna läser jag och ytterligare några skummar jag igenom (detta gäller främst facklitteratur).
Jag tror att det emellanåt är bra att låta någon utifrån välja böcker åt en. Personen måste självklart känna en någorlunda väl och man ska självklart inte låta sig övertalas att läsa någonting som känns fel. Jag skulle till exempel aldrig läsa en deckare. På samma vis respekterar jag att exempelvis en bok som Det mest förbjudna skulle göra Peter illa till mods.
Överst på min boklista just nu:
