Sigrids blogg

Egentligen borde jag plugga, men jag har feber och är distraherad. Kanske har det ena med det andra att göra. Hursomhelst så har jag insett att om jag nu bara skriver av mig det som distraherar mig så kommer jag nog att kunna plugga sen. Jo, ända sedan i lördags, när jag var på Moderna och såg Eva Löfdahl, har jag tänkt på Alice i Underlandet. Det var den där känslan av att befinna sig i en drömlik, surrealistisk värld som utlöste det, det är jag säker på. Det är en fantastisk känsla som man oftast bara upplever genom just Konsten. Ett exempel på när jag upplevde det i verkliga livet (tror jag) var på den Mongoliska stäppen, när jag hittade min döda häst:

Jag hittade den på kvällen, det var mörkt och jag var helt ensam. Dagen efter tog jag med Lena och passade på att fotografera.

Jag tror att det är fler än jag som är smått besatta av den surrealistiska känslan. Inom konsten återkommer den just för att den suger tag i människor. Det är därför vi ständigt målar våra ensliga bostadsområden. Gång på gång.

 

Giorgio de Chirico

Alice i underlandet är en fantastisk saga som tycks optimal att göra film av. Tim Burton tycks vara den optimala regissören. Men hans version blev inte alls bra, inte alls så som man hade kunnat föreställa sig. Han måste ha blivit mutad av någon Walt Disney-producent. Han måste ha kompromissat bort sig själv. Jag hade för höga förväntningar. Som alltid. Nu kommer det att ta en evighet innan någon ger sig på projektet Alice igen. Synd. Varför blev det en barnfilm?

 

 

Hursomhelst, det jag kortfattat ville förmedla här är att berättelsen om Alice i Underlandet har potential för en fantastisk surrealistisk estetik. Eva Löfdahls utställning på Moderna Muset fick mig att tänka på detta. Det är nog inte så hon själv ser på sin konst, ödslig och surrealistisk. Men ni vet, fria associationer.