Var dags kamp.
Nyligen gick jag igenom några av mina gamla dagboksanteckningar. De speglade en svunnen tid som jag minns som igår. Detta nedstamp handlade om en helt vanlig dag för den cafétjej som jag var. Blond, håret i en hög knut. Jag ser ofta sådana tjejer, nästan varje dag, och jag tycker mig veta precis hur de känner sig. Jag kan sluta ögonen och minnas rutinerna. Replikerna som upprepas gång på gång på gång. Den här kvällen var jag arg och besviken på mig själv. Jag kunde tydligen inte släppa arbetsdagens sista händelse. Timmen innan stängning hade det denna dag varit ovanligt lugnt. Så lugnt att jag faktiskt för en gångs skull hade hunnit städa undan i stort sett allting till klockan fem (och just denna dag ville jag gärna hinna färdigt tidigare eftersom att det var tisdag, och jag på tisdagar läste en kvällskurs i italiensk litteratur vid Stockholms universitet). Precis vid femklockslaget, möjligen två minuter i, stängde jag av kaffet och slängde in kannorna med den sista omgången disk. Jag skrev ut en kassarapport och skulle precis börja räkna kassan när en man kommer in med en kvinna bakom sig (hon förblir tyst under hela scenen som följer). De börjar titta på bakverken i montern. Jag säger med min vänligaste röst (caférösten, den jag lärt mig att alltid använda, den jag inte kan sluta använda vid arbetsdagens slut, den jag till min stora förskräckelse ibland fortfarande kommer på mig själv med att använda) ”vi har tyvärr stängt…” Mannen svarar mig snabbt, de här hade han tänkt ut i förväg: ”Nähä du, det har ni inte alls det, min klocka är fem i! Vi hinner precis”. Här övervägde jag faktiskt att be om att få titta på hans klocka, men insåg väl att det hade varit en helt orimlig situation. Istället försöker jag få honom att förstå praktikaliteterna, som att det inte finns något kaffe, att alla maskiner är avstänga och att jag redan dragit ut dagsrapporten. Han muttrar till sin fru att de väl får klara sig utan kaffet. ”Men en bit chokladtårta ska vi minsann dela på”. Han får tårtjävlen och jag kan inte låta bli att i hemlighet ta fem kronor extra betalt för den. Han betalar för den torra lilla tårtbiten och jag vet att han kommer känna sig nöjd oavsett hur mjäkigt den smakar. För det här var en principsak. En maktkamp. En klasskamp. En könskamp.
Mina Halloweenmuffins. Färskare än händelsen som beskrivs ovan.
roligt skriven
