Mammor i böcker.
Med ens talade vi med låga upphetsade röster. Mitt hjärta slog plågsamt tydligt, om det nu inte var mors hjärta som slog. Jag kunde inte andas, det var som om hon sög ut allt syre ur rummet. Jag fick lust att knuffa bort henne från mig för hennes makt skrämde mig. Jag kunde inte klara av att hon rörde vid mig, på samma sätt som jag inte hade stått ut med att någon i familjen rörde vid mig när vi i sjukhusets väntrum fick reda på att pappa dött; det var som om mitt yttersta hudlager hade skalats bort och jag stod där naken och blottad. Mamma sa ord som jag hade hört henne yttra många gånger och föreställt mig ännu många fler gånger: jag måste göra slut med den där mannen, han hade haft ett förskräckligt dåligt inflytande över mig, även om han skiljer sig från sin fru måste jag tänka på hur olycklig han har gjort henne, och mig. Hur kunde jag tro att han tänkte gifta sig med mig om han inte respekterade mig och hur skulle han kunna respektera mig om jag inte respekterar mig själv. Hur kunde jag driva omkring så som jag gjorde? Alla de här åren. Följa med strömmen. Det var som om jag rodde en kanot och hade tappat paddeln så att kanoten nu drev med strömmen, med mig ombord...
"Du har kanske själv inte drivit omkring tillräckligt mycket, mamma. Familjen är inte allt här i livet."
"Vad har man då, om man inte har en familj?"
Efteråt skulle det slå mig att mamma menade allvar då hon ställde den frågan. Hon ville veta svaret och hur skulle jag kunnat tala om det. Jag kunde inte avslöja för henne att jag inte visste det.
"Mamma, du är inte jag, och jag är inte du. Tack gode Gud för det."
Allt jag sa var sant. Jag hade många gånger tänkt sådana upproriska tankar. Men nu uttalade jag dem plötsligt högt med sårad, barnslig röst. Det var i det ögonblicket som Clare sköt upp köksdörren. Tjugo i tio hade gästerna brutit upp. Äntligen. När jag körde tillbaka till Chautauqua Falls tänkte jag: Jag ska minsann straffa henne. Jag ska inte ringa i morgon. Kanske nästa dag. Kanske inte.
"Du har kanske själv inte drivit omkring tillräckligt mycket, mamma. Familjen är inte allt här i livet."
"Vad har man då, om man inte har en familj?"
Efteråt skulle det slå mig att mamma menade allvar då hon ställde den frågan. Hon ville veta svaret och hur skulle jag kunnat tala om det. Jag kunde inte avslöja för henne att jag inte visste det.
"Mamma, du är inte jag, och jag är inte du. Tack gode Gud för det."
Allt jag sa var sant. Jag hade många gånger tänkt sådana upproriska tankar. Men nu uttalade jag dem plötsligt högt med sårad, barnslig röst. Det var i det ögonblicket som Clare sköt upp köksdörren. Tjugo i tio hade gästerna brutit upp. Äntligen. När jag körde tillbaka till Chautauqua Falls tänkte jag: Jag ska minsann straffa henne. Jag ska inte ringa i morgon. Kanske nästa dag. Kanske inte.
...
Jag läser Älskad, saknad av Joyce Carol Oates. Min mamma är inte så lik mamman i boken. I så fall mammas mamma. Jag har valt böcker mycket planlöst på senaste tiden.
Kommentarer
Trackback
