Kortvarig lycka.
I måndags hittade jag en soffa. Jag och Peter var på väg hem från måndagsölen och den bara stod där i korridoren bland massa annat bråte. Den hade förlorat ett ben men i övrigt var den perfekt, en sådan där "Emma-soffa". Jag undrade varför någon ville slänga en så fin soffa men blev så glad över fyndet att jag inte ville fundera så mycket på det. Peter hjälpte mig att bära upp den till mig.
Dagen efter började jag forma till ett soffben i skolan eftersom att vi hade trä-undervisning hela dagen. När jag kom hem hade någon vid namn Martin satt upp lappar i hela korridoren om att han ville ha tillbaka sin röda sammetssoffa som han tillfälligt ställt i korridoren, att han hade ärvt den av sin mormor och att den betydde väldigt mycket för honom.
I ungefär en minut funderade jag på att ignorera lapparna och låtsas som ingenting, men lapparna var så många och så vädjande skrivna att jag fick ont i magen. Så jag skickade iväg ett sms till killen. Ett väldigt fint sms. Jag förklarade att jag hade tagit soffan för att jag trodde att den skulle slängas och bad hemskt mycket om ursäkt. Jag föreslog att vi skulle hjälpas åt att bära ner soffan till honom och frågade när han kunde. Han svarade inte på över ett dygn! Jag fick skicka ett tjat-sms. Då svarade han att han var hemskt tacksam över att jag hört av mig men sa att han var väldigt upptagen och frågade om jag kunde träffas på fredag eftermiddag. Jag svarade att jag inte kan det för då jobbar jag. Inget svar, sedan dess har jag inte hört någonting.
Han verkar inte vilja ha soffan lika mycket som jag vill ha den.
Inte riktigt såhär ser den ut, men ungefär. Mer mörkröd och utan ett ben.
Jag ska hitta en bättre soffa.
Kanske prickig?
