Sigrids blogg

Idag skulle ha varit min sista arbetsdag på Edsvik konsthall för i år, men jag har istället varit hemma sjuk. Kanske inte så allvarligt sjuk eftersom att jag mår bra nu, men imorse kändes det riktigt dåligt. Därför har jag idag straffat mig själv och min dåliga arbetsmoral (för jag får alltid dåligt samvete när jag är hemma från jobbet. Tänk på alla som inte har ett jobb) genom utegångsförbud. Jag har tvättat lite. Plockat lite. Och gjort kardemummatryffel.

I vår ska jag börja på Kulturvetarlinjen! Det är verkligen precis vad jag vill just nu, kom jag lite hastigt på för en och en halv månad sedan efter att ha pratat med studievägledaren på linjen. Jag ska gå ett år, introduktionsterminen och avslutningsterminen med praktik. Det där emellan har jag redan.

Jag tänker fortsätta på Nationalmuseet. Såklart. Där trivs jag. Jag tänker sluta på Edsvik, men har lovat hjälpa till i januari. Häromdagen sökte jag helt spontant jobb på Granit. Gick omkring i deras butik på Götgatan och tyckte att allting var så fint och att personalen var så trevlig och så tänkte jag att här skulle jag vilja jobba. En dag i veckan eller så. Hur det blir med det är egentligen mindre viktigt i sammanhanget.

Inifrån min lägenhet har jag observerat att det har snöat hela dagen. Peter har fixat alla gamla Batmanfilmer till mig. Ni vet, de där gamla. De som Tim Burton har gjort. Så bra! Jag ryser.

Så tycker jag verkligen om de 140 tavlorna av Einar Jolin som hänger på Liljevalchs (inte alla såklart!). Kanske är det bara för att jag är så förtjust i tidsepoken. Och Stockholm. Det känns som att han bara har gestaltat tiden (utställningen sträcker sig från 1910-tal till 1950-tal) rätt och slätt och att det inte skulle ha kunnat bli annat än vackert. Tydligen blev han beskyld för att vara just ytlig. Det är mycket kläder och interiörer. Inslag av den europeiska exotismen.

Med ens talade vi med låga upphetsade röster. Mitt hjärta slog plågsamt tydligt, om det nu inte var mors hjärta som slog. Jag kunde inte andas, det var som om hon sög ut allt syre ur rummet. Jag fick lust att knuffa bort henne från mig för hennes makt skrämde mig. Jag kunde inte klara av att hon rörde vid mig, på samma sätt som jag inte hade stått ut med att någon i familjen rörde vid mig när vi i sjukhusets väntrum fick reda på att pappa dött; det var som om mitt yttersta hudlager hade skalats bort och jag stod där naken och blottad. Mamma sa ord som jag hade hört henne yttra många gånger och föreställt mig ännu många fler gånger: jag måste göra slut med den där mannen, han hade haft ett förskräckligt dåligt inflytande över mig, även om han skiljer sig från sin fru måste jag tänka på hur olycklig han har gjort henne, och mig. Hur kunde jag tro att han tänkte gifta sig med mig om han inte respekterade mig och hur skulle han kunna respektera mig om jag inte respekterar mig själv. Hur kunde jag driva omkring så som jag gjorde? Alla de här åren. Följa med strömmen. Det var som om jag rodde en kanot och hade tappat paddeln så att kanoten nu drev med strömmen, med mig ombord...

"Du har kanske själv inte drivit omkring tillräckligt mycket, mamma. Familjen är inte allt här i livet."

"Vad har man då, om man inte har en familj?"

Efteråt skulle det slå mig att mamma menade allvar då hon ställde den frågan. Hon ville veta svaret och hur skulle jag kunnat tala om det. Jag kunde inte avslöja för henne att jag inte visste det.

"Mamma, du är inte jag, och jag är inte du. Tack gode Gud för det."

Allt jag sa var sant. Jag hade många gånger tänkt sådana upproriska tankar. Men nu uttalade jag dem plötsligt högt med sårad, barnslig röst. Det var i det ögonblicket som Clare sköt upp köksdörren. Tjugo i tio hade gästerna brutit upp. Äntligen. När jag körde tillbaka till Chautauqua Falls tänkte jag: Jag ska minsann straffa henne. Jag ska inte ringa i morgon. Kanske nästa dag. Kanske inte.

 

 

 

...annars hade det lätt kunnat bli lite kladdigt.

Allt det vita gör mig yr. Det är vansinnigt vackert och drömlikt. Lätt att tappa fotfästet. Tungt att gå. Ytterligare ett år går mot sitt slut. Året då mamma både fick och blev fri från bröstcancer. Idag fyller hon 58 år. Inatt gjorde jag prinsesstårta, men under kylningsprocessen skönk den oväntat ihop, så det blev bara två lager. Ikväll ska vi äta sniglar och dricka champagne. Ja, i min familj äter man sniglar. Tänk att vi lever i den här vita tillvaron. Tänk om det kommer hålla i sig i månader, som förra året.

Globalt sett: Tänk att vi lever i en värld där några få personer kan styra vilken information vi ska få ta del av. Foxnews föreslår att staten ska ta till "icke-juridiska aktioner mot Wikileaksgrundaren Julian Assange. Sarah Palin tycker att Assange ska jagas "på samma sätt som al-Qaida och talibanledare" (ur dagens DN). Istället för att diskutera dokumentens innehåll fördömer makthavare att de offentliggjorts. Och vem är det som har blivit våldtagen? Ett brott till synes utan offer. Varför agerar så många stora företag så starkt och omedelbart? Det måste vara så mycket vi inte vet. Olika påtryckningar från olika håll. Lite spännande ändå, kanske som i Kallocain.

Ändå kommer jag inte klippa mitt VISA-kort i två. Hemskt ledsen, men jag behöver det. Jag kan inte hantera kontanter, har aldrig kunnat. Och det är så fruktansvärt mycket snö och det är så fruktansvärt kallt. Häromdagen stod jag och Judith och rullade tryfflar och kokade kola medan vi tittade på hur snötäcket växte. Vi fantiserade om att vi skulle vara ungefär som hon i filmen Chocolat, hon som gör chokladpraliner och ligger med Johnny Depp och trollar bort hela den lilla stadens bitterhet och cynism med sin choklad. Sen tänkte jag att Peter är lite som min Johnny Depp.

Kanske skriver jag så här för att han är borta nu. Ganska länge är han borta, i nästan två dagar.

När man nu är ledig så här en hel dag bör man ha åtminstone ett stort projekt. Dagens har varit att för första gången i mitt liv koka ärtsoppa. Det tog sina två timmar. Hur ofta lägger man ner så mycket tid på att laga mat? Vem lägger någonsin, i dessa tider, ner så mycket tid på att laga mat? När man väl gör det hade man kunnat förvänta sig att få någonting elegantare än ärtsoppa. Jag läste som vanligt igenom en massa recept och gjorde sen som jag själv tycker.

 

Peter verkar ha haft en hemsk dag på jobbet. Har förberett mig på att han kommer vara grinig när han kommer. Han skickade ett fruktansvärt sms, någonting om kiss i munnen. Förstår inte riktigt hur det gick till, tror att han kanske skulle fixa en båttoalett.

 

 

 

 

 

Edsvik konsthall är så vackert det bara kan bi just nu, omgivet av snö och mörker. Men idag är jag inte där. Idag har jag varit och simmat på förmiddagen och nu tänker jag inte gå ut mer idag. Jag ska läsa, skriva och planera, sånt som jag inte har haft tid att göra på ett tag.

Just nu är väggarna på Edsvik konsthall tomma, men idag (senast) ska allting vara på plats inför vernissagen på lördag. Utställningen heter China today och av det lilla jag har sett att döma kommer det att bli mycket intressant. Kom på lördag och säg hej till mig, möjligen kommer jag att vara lite stressad och otrevlig.

 

Igår var jag och Judith och de flesta andra från Edsvik konsthall på Chilenska ambassaden. Många vi kände ställde ut sin konst där.  Jag pratade med kulturministerns sekreterare. Han var väldigt lojal mot sin kulturminister. Ibland är det så oerhört svårt att inte prata politik, trots att man vet att man borde prata om vad som helst förutom just det. Vi pratade med en trevlig chilensk ambassadör som gav ut sitt visitkort till höger och vänster.

Å vad jag njuter av denna dag. Har hoppat omkring här hemma och lyssnat på min egen, saknade musik. Druckit kaffe och blivit ytterligare speedad. Vad ska man göra av sig själv?

Min syster har gått och gift sig. Därför har vi varit i Paris, på svenska ambassaden (brudparet höll på att missa sin egen vigsel), i svenska kyrkan (bilder därifrån kommer senare), på restaurang Lasserre. Därför har vi släpat barnvagn upp och ner för Paris tunnelbanetrappor (det enda stället i hela Paris som var barnvagnsanpassat var svenska ambassaden). Vi har varit glada och lite trötta. Vi har tagit många kaffepauser. Vi har ingående studerat eiffeltornet. Jag har fått pröva på mammarollen (fast farmor fick byta blöja). Jag gjorde det väldigt bra. Vi gjorde det väldigt bra.

 

 

 

 

 

 

Resan har gått i färgen champagne. Kyparn tog mig avsides och lät mig klappa de vita duvorna.

Idag åkte jag på en inspirationsutflykt till Moderna. Nu är jag mycket mer inspirerad. Imorse kändes livet lite hopplöst faktiskt.

Jag fick känna mig liten.

 

 

 

 

 

 

 

Varm.

 

Och så fick jag mellanmål/lunch.

Förra vintern när jag och Peter var i London köpte jag en tröja som påminner lite om dessa trosor. Båda kommer från topshop. Undrar vad som hände med tröjan? Har inte sett den på flera månader. Den ska jag nog försöka leta upp, för när jag nu blev påmind om den insåg jag att jag saknar den.

Om man har mycket uttrymme hemma som man inte använder, kanske ett rum eller så, tycker jag att man borde investera i en installation. Den här kanske:

 

 

 

 

Finns på Edsviks höstsalong.

Idag är jag så glad, så glad. Mamma mår bra. Jag har börjat mitt nya hälsosamma liv och tycker att hösten och mörkret är enastående. Så fort det blir mörkt i Sverige tänds ljusen. Vackert. Jag promenerar genom slottsparken på vägen hem från jobbet istället för att ta bussen.

Nu är det ungefär två veckor kvar tills min syster gifter sig med sin Rickard i Paris. Idag har jag köpt en klänning som jag ville äga i ögonblicket då jag först såg den (kanske två månader sedan). Den är så fin att jag skulle kunna tänka mig att bära den på mitt eget bröllop. Berättade om köpet för Peter på vägen hem. Han frågade om den var fin, och jag svarade att han möjligen inte skulle tycka det. Att den kanske mest ser ut som en stor grå t-shirt i somligas ögon. Men väl hemma sa han att han förstod grejen.

 

Dessutom känner jag nu i hela kroppen att jag längtar till Paris.

I Måndags var det en stor fest på Edsvik. Större en någonsin förut faktiskt. 150 personer skulle äta potatisgratäng och lax. Galen idé, men tanke på att vi bara har en, halvdant fungerande ugn. Det blev en trevlig kväll, alla var nöjda, men jag tror inte att vi kommer göra om det. Vi insåg nog alla hur galet det var. Bygg om köket helt eller sätt en övre gräns på 100 personer, fastslog Linnea och jag.

Igår rådde dagen efter-stämning. De flesta heliumballongerna hade dött under natten och svävade i marknivå. Utom några tappra. Jag tyckte att vi skulle ha låtit ballongerna vara kvar, att det såg stämningsfullt ut. Har det varit fest så har det. Någon tyckte inte att det passade i en konsthall.

 

Idag är det grått ute och jag är ledig. Pysslar med saker jag behöver få gjort. Funderar på om jag borde åka in till stan om några timmar och köpa en svart rosett. Hoppas att jag får träffa någon ur familjen lite senare. Mamma opereras idag, därav den lite rastlösa, obehagliga känslan.

 

 

Efter att ha pysslat med Barnpoesifestivalen under dagen spenderar jag kvällen ensam hemma. Därför har jag ätit min favoritmat pasta och pesto och nu ska jag titta på film och dricka te. Jag undrar vilken av dessa filmer jag ska välja?

Har ni lagt märke till att Gauguin plötsligt är dubbelt aktuell? Dels i och med den stora utställningen på Tate Modern i London och dels i och med att Mario Vargas Llosas har tilldelats Nobelpriset. Och jag tycker verkligen att det har uppstått en helt fantastisk diskussion på dn.se (och den seriösa delen verkar om jag förstår det rätt ha ägt rum även i pappersformatet). Kajsa Ekis Ekman kritiserar nobelpristagaren får sin oförmåga att skildra kvinnor som subjekt. En hel hord går till motangrepp, vissa har poänger men andra inga alls.

Vi får inte granska litteraturen utifrån politisk korrekthet, hävdar många av de mest kritiska.  Många av våra främsta författare skulle i så fall tas ner från sina piedestaler, Strindberg i synnerhet. Jag tycker att de stora geniförklarade männen behöver kritiseras, för många nådde nog sin stora framgång just för att de var så hänsynslösa mot sin omgivning. Man ska vara snäll. Jag vill också hävda att många av oss lite yngre kulturvetare faktiskt är ganska Strindbergskritiska. Saken med Strindberg är att han trots allt man skulle vilja slänga i hans ansikte var en begåvad och passionerad författare. Mario Vargas Llosas vet jag inte så mycket om. Läser just nu ”The way to Paradise” för att det är en fiktiv berättelse om just Gauguin som jag är väldigt nyfiken på. Bra eller inte, en författare som använder uttrycket ”knoppande bröstvårtor” är svår för mig att respektera. Jag förbehåller mig för att ett uttryck som detta har kunnat dyka upp i översättningsprocessen.

Hursomhelst. Mitt hjärta bultar för Gauguins primitivistiska Haiti-motiv. Jag vet nu mer om honom än när jag först kom i kontakt med dem. Han var inte bättre än någon av de andra stora manliga konstnärerna från slutet av 1800-talet/början av 1900-talet som lockades ut på långa resor för att förverkliga sina fantasier om unga, tillmötesgående, orientaliska kvinnor. I Gauguins fall tydligen så unga som tretton år. Jag är mycket besviken på honom och jag tycker inte lika mycket om hans ”unga flickor” längre. Jag har blivit obehjälpligt upplyst och kan inte gå tillbaka till att se dem så som jag brukade se dem. Synd, verkligen synd.

 

 

 

Den här bilden är min bästa:

 

Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv och kunna erkänna att de gubbsjuka ibland åstadkommer stordåd. Man får se till att inte ge dem mer uppmärksamhet än vad de förtjänar, snarare underdriva lite. Och den stora dödssynden vore att ha sex med dem. Hade inga kvinnor det skulle de så småningom tvingas till anpassning och försvinna.

"Min dotter och jag är som systrar. Hon verkar lättad när jag kommer. Så får hon tala svenska och slipper vara så anpassad. Hennes man är en moneymaker, och vad hon då har velat göra med sitt enda liv har fått anstå. Inte en decimal får dras från den karlns frihet. Han får skylla på jobbet och golfen och slippa familjen. Det är hans sätt att ha familj. Det är han som vill ha fler barn. Likadant var det med hennes far då han gick i sin krafts dagar. Nu är det jag som är den starkare och han får allt lita till att jag inte hämnas. Om han nu skulle få för sig att tänka i de banorna, han tror nog att han varit en otadlig make. Jag önskar att min dotter hade gift sig med en vanlig svensk som kan steka köttbullar och byta blöjor. Han kunde gärna fått vara rundnätt och halvskallig, vad på mig anbelangar. Unga kvinnor borde inte kära ner sig i vackra män. De är och förblir kärast i sig själva. När min man och jag kommer vågar hon mopsa sig. Jag är rädd hur hon har det när jag inte är där. De grälar i sovrummet när vi är där. Han argumenterar som i sitt styrelserum och hon skriker utan att hitta de rätta orden. Det ger honom rätt också i hennes ögon."

Ur Sigrid Combuchens Spill -en damroman.

Illustrationen från [email protected]

Jag hade knappt hunnit vakna imorse innan Judith ringde mig. Hon var förtvivlad, hungrig och ledsen. Vi har nämligen inte fått vår lön idag, som vi enligt våra lönespecifikationer borde ha fått. På min internetbank står det nu att jag ska få den imorgon. Ingen katastrof för min del, men för Judith däremot. I lördags kväll ringde hon mig från Vetlanda och frågade ifall jag var säker på att vi skulle få våran lön idag. Jag svarade att jag var helt säker. Att hon lugnt kunde festa upp sina sista pengar. Gumman, så tokigt det kan bli. Nu är hon iallafall hemma i Stockholm med lite pastasallad i magen.

Min dag har varit lite som en lång promenad i höstsoliga men kyliga Stockholm. Jag har rört mig mellan förskolor, fritids och lågstadium för att göra reklam för Barnpoesifestivalen som äger rum nu på lördag. Jag har hittat bästa fiket i hela Stockholm, tyvärr har jag ingen aning om vad det heter. Jag vet dock att det är mytomspunnet, för jag kände själv igen mig så fort jag klivit innanför dörren. Någon måste ha bloggat om det någon gång. Hursomhelst, det måste härstamma från 50- eller 60-talet och kan inte ha förändrats nämnvärt sedan dess. Kvinnan som står bakom disken och bakar kakorna är gammal. En gammal farbror som kanske är hennes man kom in och hjälpte henne en stund. Hit går man inte för de fantastiska mackorna, här är mackorna torra och små med enbart smör och ost. Inte ens en gurkskiva. Hit går man inte för klanderfri service. Här håller man sig på sin kant. Man ska gå hit om man vill dricka kaffe ur tråkiga koppar, skriva, läsa och titta på intressanta människor.

Några pensionärsgubbar satt vid ett stort bord ganska nära mig. Att döma av deras samtal verkade de ha någon sorts herrförening, kanske en filmklubb. De försökte sammanställa sina almenackor. Jag lyssnade uppmärksamt och vet därför när de ska ha nästa styrelsemöte. Då ska jag också vara där. De påminde lite om hur det brukar låta när jag, Lotta, Aida, Mika, Emelie, Sofia och Johanna brukar träffas allihopa några få gånger per år. Desperat bläddrande i våra almenackor för att hitta nästa datum då vi alla är lediga.

 

Till imorgon ska jag ha skrivit en hemtenta om italiensk litteratur. Två av de tre böckerna vi ska svara på frågor om har jag inte hunnit läsa riktigt så ordentligt att jag kan svara på alla frågorna om dem. Så tanken var att jag ikväll skulle plöja igenom litteraturen, imorgon gå upp tidigt tidigt och åka hem till Nynäshamn och sitta där och sammanställa allting. Orkar jag detta? har jag frågat mig själv. Jag pratade med mamma om saken i morse och lovade att jag skulle göra ett försök. När jag kom hem idag hittade jag inte böckerna jag skulle plöja igenom och insåg att jag hade lämnat dem hemma i Nynäshamn. Det avgjorde saken, ingen mer italienska. Det är så otroligt skönt när beslut fattar sig själva.